Biotrender kommer och går men det finns alltid en publik för filmer där damer bär hatt och Rupert Everett eller någon av hans kloner får säga något fyndigt. Publiken ifråga älskar solfjädrar och förbjuden kärlek och består ungefär till en tredjedel av sentimentala homomän. Resten är som jag: förtidstanter med ett tunt lager av förrädiskt sockrig kulturglasyr. Eftersom Oscar Wildes fjäderlätta satirer är slut ([I]Lady Windermere's Fan [/I]dyker upp som [I]A Good Woman [/I]i år) har Hollywood utsett kostymkomediernas tronföljare. W. Somerset Maugham var en produktiv dramatiker och författare, en superkändis i sin tid. I motsats till Wilde blev han aldrig accepterad av kulturetablissemanget och åkte heller inte fast för sin homosexualitet. Det fungerar ypperligt i en filmindustri som gärna håller ribban på underhållningshöjd och där samkönad kärlek fortfarande hellre ska antydas än uttalas. [I]Being Julia [/I]är baserad på romanen [I]Theatre[/I], men det finns ungefär tusen till. Maughams produktion kan hålla genren i gång i årtionden. Centralfiguren i socialfantasierna är helst en stolt, ambitiös och uttråkad kvinna. I det här fallet är hon teaterdivan Julia, som i fyrtioårsåldern fortfarande spelar tonårstjejer i larviga melodramer. Annette Bening fick en oscarsnickning för titelrollen och balanseras av den torrt gubbsjuke Jeremy Irons, Julias make i ett "modernt" (öppet) äktenskap. Huruvida Julia utnyttjar rätten till en älskare är till en början inte helt tydligt, men när en tvålfager ung amerikan dyker upp i bekantskapskretsen kan ingen missa att något är på gång. Pojken misstänks vara en golddigger, men Julia saknar ändå inte verklig kärlek. Hon har spelat passioner så länge att hela hennes privatliv är teater. Dialogen är rolig utan kammarspelens tvångsmässiga överklassoneliners och alla skådespelare gör ypperligt ifrån sig - inte minst i de många komiska birollerna. Divaklichéerna känns överraskande nog helt trovärdiga. Benings Julia är inte bara en (självbiografisk?) analys av en åldrande skådespelerska. Hon tillåts också fungera som vilken som helst medelålders kvinna vars familj och identitet har tagit många stötar för karriären. Ändå skuldbeläggs hon aldrig i det intelligenta manuset, inte ens för att ha försummat mammarollen, och Benings scener med tonårssonen (Tom Sturridge) är de mest rörande i filmen. [I]Being Julia [/I]känns helt enkelt för samtida för att falla i kostymdramats styltighetsfälla. Maughams renässans är verkligen på tiden.Skådespelare:
Regi:
