Beavis and Butt-head do America

Med det superlativa "this sucks more than anything has sucked before" inleds turnén för de animerade snorvalparna Beavis och Butt-head. TVn är stulen. I jakt på ersättning innan abstinensen sätter in, stöter de på en orakad ärkeskurk som erbjuder de båda en mindre belöning för uppdraget: "do my wife". Som vanligt missar Beavis och Butt-head inte ett tillfälle att tolka uttryck till fördel för kroppens intimare delar. De bänkas på planet till Las Vegas med ett foto av skurkens yppiga, äkta hälft Dallas. I en av Mike Judges första kortfilmer Huh? möter vi en fet föregångare till Beavis och Butt-head. Mannen diggar emellertid inte hårdrock, utan är offer för hälsokostreklam. Överlag i Judges produktioner är det tal om lytes- och IQ-komik på basnivå, alla levande väsen är fördummade och enspåriga. Men till skillnad från många närbesläktade "parodier" finns det oftast inga grader i dumheten i Judges verk - inga dummare eller dummast. Uppgörelser med auktoriteter sker inte, som i sedvanlig ungdomstillvänd fiktion, i präktig hjälteanda. Runt husknuten sker det saker på grund av den rena lustan till djävulskapen, eller av en tafflig slump. Att göra narr av Hollywood tillhör en av Hollywoods mest populära traditioner - MTV fick sin bredaste publik någonsin när de lät producera en TV-serie i situationskomedins format. Beavis och Butt-head gästade pop-kanalen med sin slöa humor, ett neddrivet tempo och långt ifrån glamourösa framtoning i sparsmakade bilder. Det var uppfräschande. När de nu intar storduksformatet med ambitionen "bigger, louder and funnier", är frågan om det superlativa i alla lägen är liktydigt med bättre? De dreglande imbecillerna tillåts inte att missa en enda tur förbi "meningslösa" nationalparker, "töntiga" monument, eller konferenser i Washington. Med undantag av kortare sekvenser, bland annat den funkiga inledningen i 70-tals action-stil med dito polisonger och grafik, eller den avväpnande "nära döden"-upplevelsen i öknen (en häckande tillvaro framför TV-n flimrar förbi och den uttorkade summerar nöjt: "what a great life I had"), känns turnerandet som helhet tyvärr ganska överdimensionerat. Den största charmen ligger någonstans i det reducerade: just i sträckan mellan TV-n och soffan, eller i det lokala snabbköpets rotunda.