Bad Santa

I förra årets stora (och alldeles säkert enda) programmatiska anti-julfilm, [I]Bad Santa[/I], presenterar Terry Zwigoff stolt filmhjälte #3 i sin förtjusande lilla stofilvärld. Cynism, bitterhet och dålig intimhygien är fortfarande avgörande tillgångar. Efter de mästerliga porträtten av [I]Ghost World[/I]-Enid och grinollen Robert Crumb har det blivit dags för den på pappret kanske mest uppenbart oinställsamma hjälten hittills: den eländiga varuhustomten Willie (Billy Bob Thornton) som tillsammans med sina arga svarta dvärgkompis (Tony Cox) förnedrar tjocka barn, är skitgeggig på jobbet, stjäl varuhuset dagskassa och, ibland, när han orkar uppbåda tillräcklig entusiasm, sodomerar överviktiga tanter i provhytten. Det här pågår i 93 minuter på en risig deparment store i en förort i Arizona. Det är naturligtvis hysteriskt kul mellan varven.Som blasfemiskt motgift mot Frank Capras [I]It's a Wonderful Life[/I] är [I]Bad Santa[/I] med andra ord en minst sagt konsekvent liten inlaga. Willie gör entré på sin nya arbetsplats genom att berätta om sitt livs oändliga rad av misslyckanden och besvikelser: "But nothing has ever sucked more ass than this", förklarar han så att vi inte ska missta oss på vad som väntar. Kort därefter frågar en odrägligt barn varför han hans tomteskägg håller på att trilla av: "Because I loved a women who wasn't clean". Det är två av de mest hjärtvärmande scenerna i hela filmen. Resten är så mycket förtätat människohat att Neil Labute och Larry David blir alldeles vattniga i ögonen av beundran. Det har över huvud taget varit några goda år för indiefarsen. Och precis som är fallet med mer godhjärtade släktingar som [I]Dodgeball[/I], [I]Elf[/I] och [I]Anchorman[/I], är [I]Bad Santa[/I] egentligen bara ett enda skämt som sträckts ut till bristningsgränsen. [I]Bad Santa[/I] är kanske inte den som förvaltar sin premiss med störst finess (det är [I]Elf[/I]).Men det spelar väldigt liten roll. Det viktiga är att Terry Zwigoff är en 55-årig man som sitter hemma i lägenheten hela dagarna och odlar sitt gränslösa förakt för allt utom sina stenkakor med obskyr 20-talsjazz. Och dessutom gör filmer om det. Sådant måste uppmuntras, inte synas i sömmarna.