Hämnarna är på oroväckande god väg att nå den beryktade medelåldern.
Kanske är det därför extra talande att det inledande hotet i Age Of Ultron, denna andra del i Avengers-följetongen med nästintill oräkneliga filmer runtom, består av två tonåringar (spelade av Elizabeth Olsen och Aaron Taylor-Johnson). Förvisso utrustade med superkrafter, men ändå ett östeuropeiskt, föräldralöst tvillingpar. När de skickas ut för att slåss mot våra huvudpersoner, och visar sig kunna manipulera tankar och känslor, tvingas de hemmagjorda superhjältarna ta sig an de största fienderna: sig själva.
Inledningen är i sig otroligt mäktig. Vi befinner oss i skogarna utanför den fiktiva östeuropeiska staden Sokovia, och stämningen är nästintill postapokalyptisk. Alla har finslipat sina dräkter och vapen sedan förra gången vi såg dem – och vilket kärt återseende det är! För första gången någonsin njuter jag dessutom av 3D-effekterna, till och med när de sker i slowmotion. Vilket säger en hel del om kvaliteten.
Den uppenbarligen vinnande kombinationen av putslustiga oneliners och bombastisk allt-står-på-spel-action känns igen av alla som sett ens ett klipp från någon av Marvels moderna superhjälteklassiker. Det blir helt enkelt aldrig DC Comics-mörkt. Men mörkare än i tidigare filmer, ska sägas, och personligare. Hjältegänget får hälsa på i Hawkeyes hemliga stuga, möta hans lika hemliga fru och barn, se hans tvivel inför hur han som simpel bågskytt passar in i superhjältegruppen. Black Widow minns, genom den ena tvillingens onda hypnostricks, sin traumatiska tid som ung spionlärling i Sovjet. Bruce Banner, mer känd som Hulken, brottas med sitt ofrånkomliga mördarsamvete.
Och så är det då filmens huvudsakliga onding: Ultron. En vanställd artificiell intelligens som gått fel i händerna på en något trigger happy Tony Stark, bestämt sig för att världens alla människor ska utrotas och på effektivt robotmanér skridit till verket. Han är slående lik Harry Potters nemesis Voldemort, ett rödögt monster utan näsa eller tydlig utopi. Och han är faktiskt övertygande obehaglig.
Fans kommer att bli tillfredsställda av både nya och gamla ansikten. Nick Fury dyker till slut upp när det brinner i knutarna, Stellan Skarsgårds trygga astrofysiker bistår Thor i magiska vatten och även en nytillkommen, alldeles särskild hudläkare vid namn Helen Cho spelar en avgörande roll. Och tvillingarna, förstås. Deras scener tillhör filmens allra starkaste, eftersom, tja, tvillingar alltid fascinerar.
En uppenbar logisk lucka är att Avengers får hållas. Vid ett tillfälle ödelägger Hulken stora delar av en stad vid ”Afrikas kust” (!) och efteråt talas det i förbifarten om att han ”kanske” kommer att efterlysas. Visserligen verkar världen vara i så risigt skick att man kanske tar de hjältar man får, men även i påhittade universum måste man väl kunna kräva ett uns av självbehärskning från sina vigilanter? Men i slutändan överskuggas tankarna på superhjältars inneboende orimlighet av actionscener som får en att gapa stort som ett hål i atmosfären. Och Scarlett Johanssons midja iklädd svart spandex.
Och det slutar, som alltid, med en ny början. Inte mycket förändras i Avengers-universumet, förutom möjligtvis de manliga superhjältarnas bakåtkrypande hårfästen. Det är som det ska.
