I Attentatet mot Richard Nixon gör Sean Penn en ypperlig studie av en vanlig man vars känsla av maktlöshet driver honom till vansinne. Filmen är baserad på den verkliga berättelsen om Sam Byck. I filmen stavas hans namn Bicke i stället. Tanken går osökt till Travis Bickle i Taxi Driver, en förvirrad och besviken patriot även han. Penns Bicke saknar De Niros krigsärr och fuckerattityd. I stället för att kämpa i Vietnam har han slavat i det kapitalistiska maskineriet. När äktenskapet till den nervösa frun kollapsar (Naomi Watts har hittat sin nerv igen) och jobbet som möbelförsäljare kräver allt större kompromisser, hjälper inga motivationsband längre.
Självrespekten kan endast återerövras genom handling och på den fronten var ju varje nyhetssändning på 70-talet späckad med kreativa idéer. Orsaken till att just den här berättelsen blivit film nu är metoden som Byck valde: att försöka störta ett plan i Vita Huset. I en tid av häxjakt på exotiska fundamentalister är det ju bra att också påminna om de hemlagade terroristerna. Drivs de av samma psykologi och likadana besvikelser som alla andra fiender?
Själva attentatet är så kort att filmen hellre kunde ha hetat The Slow Unraveling of Samuel Bicke. Och det går verkligen inte snabbt: ingen nittiominutersrulle du ser i år kommer att kännas lika lång som den här. Att man ändå engagerar sig är en arbetsseger för Sean Penn, som spelar svag och sedan galen som om han aldrig haft ett machoanfall i sitt liv. Trots detaljdjupet slutar filmen utan att besvara frågan. Varför vill vissa ledsna människor bomba andra människor? Nå, det hade ju varit ett oväntat bra fjolår för Hollywood om några manusförfattare i all tysthet knäckt den nöten.Skådespelare:
Regi:
