Det är inte helt enkelt att slå fast varför [I]Den lilla sjöjungfrun[/I] och [I]Skönheten och odjuret[/I], och möjligen också [I]Lejonkungen[/I], blivit så mycket mer minnesvärda än de övriga årliga filmerna från Disneyfabriken, det senaste dryga decenniet. Möjligen då att [I]Tarzan[/I] och [I]Herkules[/I] å ena sidan var för mycket grabbdisney och att å andra sidan [I]Mulan[/I] och [I]Pocahontas[/I] var för mycket tjejdisney. Och att [I]Ringaren i Notre Dame[/I] var på tok för seriös för sin publik.
Men jag vågar i alla fall påstå att valet av [I]Atlantis - en försvunnen värld[/I] är hur smart som helst. Här finns möjligheter att identifiera sig både med den nördige kartografen Milo, som leder en expedition till det försvunna riket Atlantis, och dels med den fagra prinsessan Kida, som han självfallet till slut erövrar tillsammans med halva kungariket.
Men romansen är mest en grund att stå på. Medan själva tyngdpunkten vilar i själva äventyret och det gåtfulla att det någonstans kanske finns en ö som sjönk, en försvunnen värld som dessutom var både tekniskt sofistikerad och omåttligt rik. Små barn i min närmaste närhet har fortfarande inte slutat fråga ifall jag tror att Atlantis finns eller fanns. Och det är vad jag kallar ett kvitto på kvalitet.
Så långt allt väldigt väl. Men varför kan man då inte låta bli att fullständigt löpa amok vad det gäller fyrverkerier, blixtar och dunder, bomber och granater? Det är kort sagt åt helvete för mycket animerade specialeffekter i [I]Atlantis - en försvunnen värld[/I]. De minsta barnen blir bara skrämda och de stora - jag lovar - är mest intresserade av en bra story. Och det finns här. Så Disney är på rätt spår igen. Åtminstone för stunden.
Skådespelare:
Regi:
