Ash is Purest White

Calle Wahlström 09:00 2 Apr 2020

Provinsiella gangsters spelar mahjong, röker Cohibacigarrer och löser oförrätter enligt egen hederskodex. I bakgrunden pågår skumma fastighetsaffärer samtidigt som gruvor avvecklas. Regissören Jia Zhangkes Kina är askgrått snarare än renaste vitt. Ett ytterligare exempel är 2013 års A Touch of Sin som tävlade om Guldpalmen i Cannes men förbjöds i hemlandet. Ash is Purest White, också den guldpalmnominerad, hade kinesisk premiär 2018 och tonar ner politiken till förmån för hårdkokt melodram vars fragment sträcker sig över två decennier.

Qiao (Tao Zhao) är förälskad i den lokala bossen Bin (Fan Liao). För en stund är de Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo, Patricia Arquette och Christian Slater, eller Faye Dunaway och Warren Beatty. Unga, snygga, större än livet självt, dansandes på randen till undergång. I Zhangkes Kina ganska tafatt så till tonerna av Village People, i en diskoteksekvens som rör sig i samma liga som andra arthousedansörer, men utan att bräda Denis Levant i Beau travail.

Sista gången stadens neon skiner på paret räddar Qiao Bins liv i en brutal gänguppgörelse och begår därefter mened för att skydda honom. Hon får fem år på kåken. Han varken väntar eller hälsar på.

Övergiven tvingas Qiao på allvar leva efter reglerna i en värld Bin nu lämnat bakom sig. Det är en ibland distanserad störtdykning från gangsterdröm ner i hopplöshet. Men så glimrar plötsligt ett försiktigt mått magisk realism till. Kanske i Eric Gautiers välkomponerade foto, eller i Giong Lims förföriska synthslingor. Ash is Purest White pendlar mellan askgrått och en helt annan palett. Å ena sidan omsorgsfull samhällsskildring. Å andra sidan stiliserad gangsterromantik, något av en rövarhistoria. Bägge sammanförs av Tao Zhaos strama gestaltning av Qiaos hjärtesorg i en uppiggande sammanblandning av genrer. 

Jiang hu er nü
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner