Arlington Road

Två flitigt förekommande paranoior inom den amerikanska filmen strålar samman i thrillern [I]Arlington Road. [/I]Den nationella skräcken för terrorister, som vi senast fick en överdos av i [I]Belägringen,[/I] och den något mer begränsade oron för vad som döljer sig bakom grannens gardiner. Jeff Bridges har nyligen blivit änkeman, sedan hans hustru, som arbetade inom FBI, skjutits till döds i en attack mot vad man trodde var en vapengömma. Han är collegeprofessor och undervisar, inte sällan i animerat tillstånd, om modern terrorism. Nu lever han ensam med sin tio-årige son och träffar också flickvännen Brooke, en före detta elev. I grannhuset har paret Lang just flyttat in, spelade av Tim Robbins och Joan Cusack. När deras son, i filmens öppning, kommer irrande mitt i gatan med handen nära nog bortsprängd, tar Bridges grabben till sjukhus och familjerna blir bekanta. Men ganska snart börjar den paranoide Bridges misstänka att den där Lang inte sysslar exakt med det han utgör sig för att syssla med. Mark Pellington lyckas i filmens bästa stunder piska upp en riktigt god "suspense thriller". Som scenen när Bridges snokar i Robbins arbetsrum. Då sitter vi, fastän vi sett den där scenen så många gånger förr, och håller andan. Men Pellington, som här bara gör sin andra film, är inte nog varm i kläderna för att hålla ihop hela [I]Arlington Road.[/I] Här finns några för många tillfällen där fel personer råkar hamna på rätt plats. Snällt sagt brister det i trovärdighet. Pellington tycks också osäker på thrillerns inneboende kraft och kantrar därför över, under filmens sista tredjedel, i rena skräckklichéer. Klumpigt och orutinerat. Och sannolikt obegåvat. För ju mer jag tänker på [I]Arlington Road[/I] desto mer inser jag att det är de goda skådespelarna - inte minst den underskattade Joan Cusack - som bär upp den. Hon har en sorts naturlig the-woman-next-door-utstrålning som starkt bidrar till att hålla oss i ovisshet om familjen Langs eventuella oegentligheter. Men för att inte vara helt orättvis mot Mark Pellington - slutet är bra. Och överraskande. Tack för det.