Med en så pass snärtig titel som Året jag slutade prestera och började onanera så är det svårt att åtminstone inte bli nyfiken av Erika Wassermans långfilmsdebut som regissör.
Det börjar starkt. En dansade Katia Winter med kameran som kavaljer leder oss genom ett vackert Stockholm. Formen känns pigg, fräsch och lovar mycket – precis som filmens titel. När dansnumret möter sitt slut så övergår dock filmen till en regelrätt komedi om svårigheten att få yrkeslivet, kärlekslivet och familjelivet att gå ihop.
Winter spelar Hanna. Enligt alla i hennes omgivning är hon en mycket självisk och självcentrerad person. När karriärsambitionerna gör uppbrottet med hennes partner (Jesper Zuschlag) till ett faktum så vill ingen erbjuda henne en soffa att sova på eftersom hon bränt alla sina broar. Som tittare är det svårt att förstå eftersom vi aldrig får se Hanna bete sig vidare svinaktigt mot någon. Under jakten på nytt boende träffar hon den mycket yngre Liv (Vera Carlbom) som uppmanar henne sluta övertänka yrkes-, kärleks- och familjelivet – underlivet bordet i stället vara i fokus. Tipset är att börja onanera och livets alla problem klarnar plötsligt upp.
Tur är det att filmen har Katia Winter i huvudroll. Hon har varit en bubblare i några år nu och 2022 verkar bli året där hon breakar stort. Med denna film och januaripremiären Ur spår visar hon sig vara en skicklig komiker. Aldrig blir filmen piggare eller kaxigare än alla de andra svenska komedierna vi sett genom åren, men Winter lyfter Året jag slutade prestera och började onanera till en film värd att se.
Läs också Nöjesguidens intervju med Erika Wasserman: "Vi är vana vid att köra över våra kroppar"
