Intill vraket av ett kraschat flygplan hackar en ensam man i snön med ett järnspätt, kameran glider iväg och uppenbarar de enorma bokstäverna S O S. Vi vet inte vad han heter, men på hans röda jacka står det Overgård. Intrycket är att han varit strandsatt en bra stund då hans rutiner är precisa. Han pimplar fisk, vevar på en nödradio och besöker en grav i närheten, kanske vilar hans kollega där. Runtomkring finns bara arktiska vidder och kanske en hungrig isbjörn.
Likt J.C. Chandors underskattade All is lost, om en ensamseglande Robert Redford i sjönöd, är Arctic en i stort sett dialoglös överlevnadsskildring som undviker genvägar och berättartekniska tjuvknep. Här finns ingen Wilson-boll, inga krystade monologer eller fördjupande flashbacks. Arctic är istället en betydligt mer karg och taktil filmupplevelse som bäst kan liknas vid att kliva av länsbussen i Överkalix i december.
Från biosalongens trygga mörker blickar vi rakt ut över ett ändlöst snölandskap, ser en liten sammanbiten dansk i trasig täckjacka, hör den oförlåtande polarvinden svepa in och med den kommer insikten att det lika gärna kunde ha varit du eller jag. Halva spektaklet finns i att se Mads Mikkelsens vindpinade ansikte stå öga mot öga med sin egen dödlighet när han stirrar ner i ett tömt matförråd omgivet av isbjörnsspår.
Arctic är nittioåtta minuter av imponerande och väl sammanhållen långfilmsdebut signerat det brasilianska Youtube-fenomenet Joe “MysteryGuitarMan” Penna. Kanske hade man önskat sig att den kreative youtubern vågat tänka en bit utanför frysboxen och spetsat denna välbekanta Robinson Kruse-historia med mer än upptinade genregrepp. Samtidigt är Artics berättartekniska asketism dess största tillgång (bortsett från Mads då såklart), tillika ett överraskande återhållsamt vägval för en youtuber som givits en större filmduk. Arctic är en fryst färdigrätt till överlevnadsfilm som i brist på egen karaktär ändå smakar litegrann som 127 timmar och Touching the Void. Men bara lite.
