Alla var där

Preston och hans skolkamrater har just gått ut high-school och firar detta med en gigantisk avskedsfest hemma hos en av de rika flickorna. Preston är sedan fyra år kär i Amanda som just har blivit dumpad av skolans mest åtråvärde he-man, och nu ser den timide men gode Preston sin chans att, sent om sider, vinna den fagra cheerleaderns hand. På denna enkla premiss följer 100 minuter juvenilt festande i sällskap med ett gäng ariska ungdomar som trots sin påstådda representativitet ser ut som klippta ur en Hennes & Mauritz-katalog. Det var ett tag sedan vi fick ta del av en riktig high school-film och den största anledningen till det torde vara att denna filmiska scen var en anakronism redan på 70-talet. Här möter vi allt som oftast en vardagsetik, en livsåskådning och en karaktärsteckning som i bästa fall kändes adekvat på 50-talet. Den svenska titeln till detta senkomna bidrag i genren är i det sistnämnda hänseendet mycket passande, alla är verkligen på plats: nördarna, snygga tjejerna, geekarna, brajrökarna, idrottskillarna, bufflarna och den fattiga, snälla men missförstådda, och därför karga, tjejen i läderjacka.Under cirka en och en halv timme får vi se alla genrens klichéer falla på plats och när så slutet närmar sig har de ödmjuka vunnit och de självupptagna och intrigerande förlorat. Precis som i verkligheten. Fast tvärtom. Det känns futilt att orda om denna förljugenhet, om denna reaktionära tematik som likt en trogen blindhund leder publiken till de korkade slutsatserna. Desto intressantare är frågan varför dessa filmer fortfarande görs; kan det verkligen finnas någon som endast för några få sekunder ids engagera sig i någon av dessa uppenbart lobotomerade rollfigurer? Visst finns det en gräns vid hur många uppföljare till Scream som bör se marknadens ljus, men just i detta fallet saknade jag den maskbeklädda knivman som brukar göra processen kort med den här sortens ungdomar.