Alla bara försvinner

En svensk dokumentär om studenten med titeln [I]Alla bara försvinner[/I]. Jag kunde inte låta bli att förvänta mig en rejäl portion UR-angst om vuxenångest och arbetslöshet. Istället får man en trevlig bagatell om förväntansfyllda kids som röker marlboro lights, lyssnar på eurodisco och är som 19-åringar är mest. Kåta och fulla. Det är skönt att tyngdpunkten inte ligger på förväntningar på vuxenlivet eller separationsångest från studentlivet. Istället handlar större delen av filmen om helsvenska fenomen som vita mössor, "Vi har vårat glada barnasinne kvar" och att moona de andra studentkortegerna. Och det är det som gör att det funkar så bra. [I]Alla bara försvinner[/I] skäms inte en sekund över sin ganska ytliga och oproblematiska syn på dagen då man ska bli vuxen. Till ett soundtrack av svensk sommar-indie får vi följa fem personer på väg till festen. Bland dem Bissa som tolkar efter bussen på sin longboard på väg till förfesten inför champagnefrukosten, och Stina som ska förlova sig med pojkvännen på sin studentmottagning. Och så ett antal föräldrar, som bland annat gör sitt bästa för att förstå vad en fest med ett pimp-tema är för något. Att det är åtta regissörer inblandade i det här projektet är inget som gör den splittrad. Däremot ligger tyngdpunkten lite för mycket på storstaden. Tre av de fem huvudpersonerna är från Stockholm eller Göteborg, och Samuel från Övertorneå hamnar så långt i bakgrunden att han mest känns som ett alibi. Det är dock en av få invändningar. Det här är inte på något sätt den stora dokumentären. Det är en lättviktsdoku med en ganska rosafärgad syn på livet. Men det är en snygg och trivsam film och soundtracket i kombination med kameraarbetet ger en skön [I]Fucking Åmål[/I]-känsla. Lyckas man få en gymnasie-dropout som jag sugen på Freixenet och tjofadderittan lambo så har man nog gjort någonting rätt.