Ali och Ava är vana vid att finnas där för andra och vara omhändertagaren i alla relationer. Trots att de har många runt omkring sig är de båda egentligen väldigt ensamma. De två möts genom deras enda gemensamma nämnare Sofia, en elev till Ava och Alis kompis dotter.
Genom henne börjar en relation sakta växa fram mellan Ali och Ava, som trots att de bor i samma brittiska småstad i Yorkshire lever rätt olika liv och befinner sig i olika stadier i livet. Ava har hunnit bli mormor två gånger om, medan Ali är mitt i en smärtsam separation. Ju närmare de kommer varandra, desto mer emotionellt bagage grävs upp. Hinder som tycks för stora för att ta sig förbi. Men deras relation blir katalysatorn för stora förändringar i bådas liv och väcker viktiga frågor.
För manus och regi står Clio Barnard, som tidigare gjort den hyllade filmen The Selfish Giant från 2013. Här lyckas hon porträttera en romantisk berättelse som befriats från all slags filmiskt överdåd. Med en enorm precision och varsamhet lyfter hon istället fram vardagens ljuspunkter, som i sin enkelhet ändå lyckas vara gripande. Det är en dyster diskbänksrealism som inte ryggar tillbaka från verkligheten, men som också verkligen tar vara på det vackra.
Adeel Akhtar och Claire Rushbrooks prestationer som de två huvudrollerna är också avgörande för filmens tjusning. En osannolik duo som tack vare filmens narrativ och manus plötsligt inte känns så omaka. Att filmen fått en drös nomineringar och priser under galasäsongen är verkligen ingen skräll.
Ali & Ava är det som många filmskapare vill porträttera men sällan lyckas med, och istället landar i icke trovärdiga klyschor. Den dokumentära formen är ett ovant format för romantiska draman, och kanske avskräckande för vissa. Men jag kan bara säga att det är det finaste och mest verklighetstrogna porträtt av en kärlekshistoria som jag sett på länge.
