Algeria

Algeriet har sedan tio år tillbaka sargats hårt av inbördes stridigheter. En repressiv ickedemokratiskt tillsatt regeringsmakt, militanta extremister och fristående banditgäng slåss mot varandra i ett krig där civilbefolkningen ständigt drabbas i blodiga våldsdåd och uppgörelser. Till denna oroshärd åker den 24-åriga Agnieszka Lukasiak för att göra en dokumentär - en film där redan öppningsbilderna framkallar kalla kårar om man som jag börjat tröttna på allt för självreflekterande narcissistiska dokumentärer. En scen där en dokumentärskapare i dreads filmar sig själv i en spegel ger i alla fall mig en uppsjö av förutfattade meningar om vad som komma skall. Till på köpet ackompanjeras bilderna av en våldsamt pretentiös text där Lukasiak berättar om hur hon hoppas att faran och lidandet i Algeriet ska öppna hennes ögon och få henne att uppskatta livet. Men just som alla mina farhågor om jag-centrerade mediegymnasie-elever med DV-kameror håller på att besannas så kommer de första av Agnieszkas bilder från Algeriet - på en full och glad kille som fjolligt dansar och mimar till Madonnas [I]Papa Don't Preach[/I]. Inte riktigt vad regissören tänkt sig, men misslyckandet med att fånga blod och tarmar på videoband blir istället till filmens styrka. Visst är det i mångt och mycket en avancerad form av videodagbok vi får se, men det är också i utforskandet av det allra mest privata som [I]Algeria[/I] har sina starkaste stunder. Regissören skaffar sig algeriska vänner och lyckas då och då få dem att prata öppenhjärtligt om sex och religion på ett sätt som få andra skulle lyckas med. Hon får följa med när kompisarna super till och röker på, och lyckas rent privat trassla in sig i en uppslitande kärlekshistoria som på ett omedelbart och konkret sätt visar på de kulturella skillnaderna mellan Europa och Algeriet. Visst sitter jag och hukar ibland när det blir som en parodi på dokumentär - där det verkar som om vem som helst som kommer i kamerans väg får svara på frågor om vad som helst - men det beror också på att Lukasiak är modig nog att inte frisera bilden av sig själv allt för mycket, utan visar det onda med det goda. Däremot har jag kanske fortfarande svårt att riktigt förstå regissörens fascination för bilder på taggtråd, eller meningen med att ta med ett gäng fjolliga bögar i tanktops ut i skogen där regeringsmotståndarna har sina läger. Övertrampen är dock inte allt för många och som helhet är [I]Algeria[/I] hela tiden intressant på flera olika nivåer - för raden av utmärkta ungdomsporträtt, eller som en dagbok om en ung mediearbetares ambitioner och relationer. Filmen är också en uppvisning i hur man kan efterbearbeta ett ganska enkelt bildmaterial till en hyfsad visuell upplevelse. Och så förstås det man minns allra bäst efteråt. En film om en kärlekshistoria med kulturella komplikationer.