Äventyraren Thomas Crown

Nyfilmatiseringen av [I]Äventyraren Thomas Crown[/I] är Pierce Brosnans, Mr Bonds, sällskaps andra produktion, och klippboksaction-regissören John McTiernans försök att komma över en av sina senaste stora floppar, [I]The Last Action Hero[/I] med Arnold Schwarzenegger. Irländske och högreste Pierce Brosnan är själv kanske inte mest känd för sina skådespelartalanger, men får här istället en chans att odla sina dandy-särdrag som multimiljonären och glidaren Thomas Crown. Han struttar dagligen runt på Metropolitan Museum of Modern Art, och faller så gravt för en Monet att han lägger mer pengar och sanslöst genomförda teknokratiska planer på att få loss det helgade lilla mästerverket än vad tavlan själv är värd. Rene Russo som den hetlevrade inspektören Catherine Banning, direkt utsänd från tavlans försäkringsbolag, matchar Crowns nästan perversa lust för "katt och råtta"-lekar. Han formligen strör guldkantade invitationer och dollarsedlar runt omkring sig, och mycket av substansen i [I]Äventyraren Thomas Crown[/I] består av åskådarens förväntade förtjusning och beundran för alla de miljöer i luxuös Karibien-miljö, privata jetplanutflykter och mastodontartade seglatser som vi får ta del av. Naturligtvis utvecklar sig en scharlakansröd och trevande romans mellan de tu lekkamraterna. Om John McTiernan når upp till sina ambitioner att skapa en mer intellektuell och substantiell form av action än den han tidigare sysselsatt sig med ([I]Die Hard[/I] och [I]Jakten på Röd oktober[/I]), kan verkligen diskuteras. Bomberna och granaterna är visserligen färre, men varken filmens intrig eller, framför allt, karaktärer når djupare än det plågsamt mesvarma och långgrunda vattnet utanför Lomma. Det är varken trovärdigt, intelligent eller fantasifullt nog för att fånga eller förföra. Däremot äger filmen mer elegans än [I]Entrapment[/I] med Sean Connery och Catherine Zeta-Jones, som ligger nära till hands att jämföra med. Det är till exempel lite underhållande att, för en sällsynt gångs skull, se en hederlig och stollig romans mellan två medelålders personer, även om fixeringen på genomskinliga långklänningar och smörmusiks-indränkta kärleksscener inte har mattats. 1968 års filmatiserings mjukare gamla hjältinna Faye Dunaway, då? Jo, hon finns här också, sittande i en stol mittemot Thomas Crown i rollen som hans personliga psykonaut. Snacka om att komma upp sig.