Äpplet

En god film har många bottnar. Det är ingen sensationell tes men likväl glöms den oftast bort. Av såväl filmmakare som den avtrubbade publiken. Yrvakna, uppväckta ur den mentala slummern står vi då plötsligt och gapar inför en film som inte bara berättar en angelägen och suggestiv historia, utan även låter oss leva i en alternativ verklighet. En film som ger oss den där akuta känslan av närvaro som de flesta önskar av biobesöket, men som de alltmer frekventa dussinfilmerna aldrig kan erbjuda. [I]Äpplet[/I], regisserad av Mohsen Makhmalbafs ([I]Lyssnaren[/I], [I]Gabbeh[/I]) 18-åriga dotter Samira med stöd av faderns manus, erbjuder allt detta; och den tål dessutom att skådas ur olika infallsvinklar. Men oavsett om man väljer att se denna historia, om två iranska flickor som först vid elva års ålder tillåts komma ut och möta omvärlden, som en allegori över ett starkt konservativt patriarkat eller bara som den dramatiserade dokumentär den är, tar sig filmen rakt in i hjärtat och vägrar sedan envist att komma ut. Och detta till stor del som följd av att Samira Makhmalbaf, precis som sin far, är tydligt inspirerad av neorealismens krav på närhet och autencitet. När hon här berättar om ett verkligt fall av grovt frihetsberövande väljer hon att kliva rakt in i skeendet, när upptäckten precis är gjord, när grannarna efter år av skvaller har slagit larm, när socialarbetaren knackar på hos den fattige fadern och den blinda modern. Det är tragik på hög och smärtsam nivå. De båda flickorna är gravt socialt skadade av sin "fängelsetid", de är undernärda och har inte utvecklat något gångbart språk. Det är naturligtvis svårt att förstå och än mindre förlåta den gamle, förvirrade fadern och den förryckta moderns handlande. Skulden är självklart deras men Samira lyckas ändå, tack vare en förvånande neutral hållning, fördela bördan. Föräldrarna har i sin självpåtagna isolering skapat en snedvriden variant av det gällande samhälleliga trossystemet som säger att kvinnan ska stå bakom mannen - och den etiska sidoförflyttningen är egentligen inte så stor, föräldrarna ville ju bara värna om sina barn. Men konsekvenserna är mycket kännbara. En film som [I]Äpplet[/I] har som bekant inget av det försprång i jakten på publik som de stora, reklamstarka spektaklen har, och jag hyser inga illusioner om att en semidokumentär från Iran kommer att fylla biograferna. Men de som ändå löser biljett kan se fram emot 86 minuter god filmkonst. Och en känsla av att vilja ha mer.