Älskar dig för evigt

Om den här recensionen hade varit ett valprogram i TV med typ Henrik Johnsson och Tilde de Paula som programledare hade de kunnat inleda med frågan "Vilken skilsmässotyp är du?". [I]Alla älskar Alice och Älskar dig för evigt[/I] kretsar visserligen kring samma teman - otrohet, skilsmässa och separation - men med helt olika infallsvinklar och attityd. Den mest konventionella - och svagaste - av de två är Hoberts film. En rakt-på-sak-berättad historia fylld med scener att känna igen sig i med förväntade motsättningar om skuld, ilska, bitterhet och barn i kläm. Mikael Persbrandt spelar Johan, som lämnar sin fru Lotta (Marie Richardson) och deras två barn för att istället leva med Anna (Lena Endre), en ensamstående mamma i samma villaområde. Endre gör en vimsigt charmig kvinna utan en ond tanke i den lite virriga hjärnan, medan Richardson i en rätt typisk vändning blir hård och bitter, och försöker vända alla i sin omgivning, inklusive barnen, mot sin före detta man. Det blir lite väl svartvitt, och dessutom lite känsligt eftersom filmen ligger bra till för att bli årets överlägset privatporrigaste, eftersom paret Hobert/Endres egna skilsmässohistorier ständigt gör sig påmind. Därför är det ett lyckat grepp att låta historien berättas ur ett barns synvinkel, och mest handlar historien om det rätt mödosamma arbetet med att skapa en ny familj ur resterna av två gamla, med allt vad det innebär av intrigerande barn och rena terroraktionerna mot de vuxnas lycka. Som bruksfilm fungerar det utmärkt, och Hobert drar iväg i ett så drivet tempo att man släpper igenom både den schablonmässigt onda bedragna kvinnan och kväljningsgulliga barnporträtt. Susanne Bier har däremot gjort det lite svårare för sig. Med en konstnärlig trovärdighet som närmat sig nollpunkten efter den katastrofalsentimentalkitschiga [I]Livet är en schlager[/I] har hon nu spänt på sig ett välbehövligt dogmakyskhetsbälte med ett betydligt mer sparsmakat, naket och äkta resultat. Manuset är skrivet av produktive Anders Thomas Jensen (författare till bland annat [I]Mifune[/I] och regissör till [I]Blinkande Lyktor[/I]) och handlar mindre om följderna efter en separation, för att istället koncentrera sig på att skildra kärlekens otrogna karaktär - hur man liksom kan glida in och ut ur kärleken. Som i scenen där en gift man ska köpa en soffa till sin nya kärlek. Plötsligt släpper spärrarna och han börjar köpa ett helt möblemang och pratar om deras gemensamma hem. Bier lyckas, utan att döma, att skildra hans passionerade kärleksrus där varken den ovetande frun eller barnen existerar. En stunds flykt från verkligheten, tills vardagen gör sig påmind. [I]Älskar dig för alltid[/I] lyckas över huvud taget med konststycket att vara nyanserad kring detta känslostormande tema, ingen är perfekt, men ingen heller ond. När berättelsens slut närmar sig har filmen dessvärre en del problem, och tenderar att ebba ut i intet. Med viss möda får den ändå behålla sitt höga betyg. Bra klyschfria relationsdramer är det alldeles för ont om.