Älska mig bort!

Det är när man får för sig att allting var bättre förr som filmer som Älska mig bort! behövs som mest. Det är i och för sig en film som skulle kunnat varit från förr, låt säga 70-talet, men den kommer alltså just nu i år. Den europeiska filmkonsten lever. I alla fall i Frankrike. Den kompromisslösa filmpolitiken som placerar den egna filmen i första rummet ger resultat. Fransk film flödar av talang, här finns en särart och här finns starka personliga avsändare. Jag vet att det även kommer en och annan pantad komedi från Frankrike, men jag hävdar envist att fransk film är bäst. Jag kände det med André Téchinés förra film Tjuvarna och jag känner det med filmen med den lite knepiga titeln Älska mig bort!. Originalet heter det mindre gåtfulla Alice et Martin. Det här är filmer som metodiskt och intelligent borrar sig ner i människans gåtfulla inre, filmer som inte ställer enkla frågor och inte heller letar efter enkla svar. Det är sannerligen inga komedier, men jag blir lycklig inombords. Det är precis sådana här filmer som påminner mig om att det här jobbet har sina väldigt goda sidor. Inledningsvis möter vi den 10-årige Martin som bor hos sin mamma (Carmen Maura) i en småstad. Men plötsligt blir det bestämt att han ska flytta till sin pappa, som i och för sig bor i samma stad, men som han inte känner, som han knappt träffat. Vi får i några korta scener se att pappan är kylig och dominant. Martin har bytt ner sig till en kärlekslös miljö. Så klipper filmen tio år framåt och Martin kommer rusande ut ur huset, flyr in i skogen, sover i kojor, käkar råa hönsägg och håller på att dränka sig på kuppen. Någonting har hänt, men vi vet inte vad. Martin hamnar i Paris och flyttar in hos sin homosexuelle halvbror, som bor med violinissan Alice (Juliette Binoche). Trots Martins knepigheter uppstår tycke och när Martin får jobb som modell får de dessutom råd att flytta ihop. Allt är väl tills den dag Alice berättar att hon är gravid. Martins förflutna hinner då ikapp honom och filmen mynnar så småningom ut i ett dostovjevskiskt dilemma om brott och straff. Ja, man måste orda en del om innehållet. För det är en intrikat historia Téchiné vävt samman. Relationerna mellan de inblandade är komplicerade. Téchiné gör det inte lätt för oss när han kastar oss fram och tillbaka i våra sympatier för Martin. Han serverar heller ingen enkel bild av Alice som säkert kan reta gallfeber på somliga kvinnor i det att hon förändras från självständig konstnär till en kvinna som villkorslöst underkastar sig Martins galopperande galenskap. Men så är inte Téchiné intresserad av endimensionella människor som utför självklara och logiska handlingar. Minns pappan i Tjuvarna, en synnerligen komplex personlighet, som vi ömsom förstod och försvarade, ömsom försköt och förbannade. Till detta kommer ett lysande lågmält spel på de allra flesta händer. Juliette Binoche är i vanlig ordning alldeles enastående och gör här en av sina mest minnesvärda rolltolkningar. Men det är Alexis Loret, i rollen som Martin, som vi minns längst. Det är sällan vi får se så många schatteringar på ett papper, sällan så mycket sägs med så små medel. Ljuset kommer från Frankrike. Igen.