102 Dalmatiner

Det är inte lätt att förstå sig på Cruella de Vil. Hon är uppenbarligen stenrik - åtta miljoner pund är ju inte att leka med - och ändå måste hon hålla på och jaga prickiga hundar för att hon vill ha en särskild päls. Man tycker att hon borde kunna köpa den var som helst - med en bråkdel av sin förmögenhet. Jaja, det kanske är som med så mycket annat, att det är vägen som är målet. Tanten gillar att jaga hundar och framför allt gillar hon sannolikt att vara kriminell. Jag antar att det var därför som det blev en film till. En sak tror jag mig våga påstå. Den som har allra roligast av det här är - Glenn Close. Hon spelar glatt och obekymrat över så det står härliga till. Och eftersom det gäller att gjuta in kött och blod i en seriefigur torde det för en gångs skull inte bara vara tillåtet, utan rentav att rekommendera. Värre är det för Gérard Depardieu som, om han har något omdöme i behåll, placerar den här filmen på hyllan för "det som blir svårt att visa för barnbarnen". I en gränslöst pinsam rollfigur fjantar han runt i gränslöst pinsamma kläder och rundar av det hela med att avlossa gränslöst pinsamma repliker. Stundtals lyckas han avleda vår uppmärksamhet genom att låta oss häpna över hans kroppshydda - det borde finnas andra vägar att göra en Marlon Brando, om man säger så. Ja, Cruella släpps alltså ut ur fängelset. På grund av gott uppförande och mot löfte att aldrig mer titta åt en dalmatiner. Olyckligtvis har klockorna i Big Ben en negativ inverkan på hennes terapi och med ens drabbas hon av lusten att flå pälsen av jyckarna igen. Det är förresten lite roande att tänka på hur de här filmerna skulle mottagits om man hade sagt rakt ut vad det är Cruella har i tankarna. Att döda djur för pälsens skull är ju inte riktigt rumsrent och om den stora potentiella publiken - barnen - skulle få klart för sig att filmens anti-hjältinna i själva verket är en cynisk mördare och djurplågare, då hade det nog varken blivit en andra eller ens en första film. Kanske irrelevant, men en kul tanke, i alla fall.