101 dalmatiner

I nyfilmatiseringen av den tecknade klassikern Pongo och de 101 Dalmatinerna, är Glenn Close utsökt ond som Cruella DeVil. Denna elisabethanska cyber-dam är den extraordinära smakens härskarinna, med en exklusiv svaghet för svartprickig päls. Hon sätter minst sagt käppar i hjulet för Pongo och tiken Perdys familjelycka då hennes slemmiga kumpaner rövar bort hundparets 15 sammetslena valpar. Men en förtvivlad dalmatiner är inte att leka med, och som tur är finns det ett vittne till kidnappningen: en anonym bulldog.De stolta hundägarna Anita (Joely Richardson, aktuell mamma även i Bara ett barn) och Roger (Jeff Daniels) har inte så mycket att säga till om, utan rör sig mest dit kopplet för dem, genom ankdammar och rusningstrafik, ända fram till prästens altare. Men att husses och mattes romans verkar bleknosad, likt filmens övriga karaktärer, då Cruella intar scenen är endast nödvändigt för att hon överhuvudtaget ska få plats. 101 Dalmatiner är nämligen helt och hållet Glenn Closes film. Den enda individ som erkänns Cruellas pondus (förutom möjligtvis den gigantiska gris som sätter sig på henne), är den sturska människovalp som är testpanel på det datorspelsföretag där Roger är grafiker, och den lille finsmakaren vet bestämt vad han vill ha: exploderande underhållning. Det är i Cruellas jazziga universum man kan ana gnistor eller vila sitt öga vid den tidlöst futuristiska inredningen, och de pastischartade skurkarna gör lika bra ifrån sig som i den tecknade varianten. Men att hundar egentligen bara är förtäckta kontaktannonser är vid detta laget vedertaget, och jag vill inte ha 99 valpar. En bra häxa gör ingen film. Inte tillsammans med bisarra orgier i dresserade söta djur som bara får en att sakna ett stilla marsvin. Man kan bara vänta spänt på den riktiga levandegörelsen av Fantasia.