Jag tror inte att jag lyssnat på [I]C'Mon Kids[/I] sedan veckorna efter att den kom. Samma sak med övriga gamla Boo Radleys-plattor: jag gillar dem alltid när de kommer, sedan faller de i glömska. Kanske är det ett fall av recensentsjuka, i den ständiga strömmen av nytt. Eller är det bara så att tiden är, som Bobby Womack sjunger om 110th Street, "a hell of a tester", och att det är något med Radl
