"Tvångssyndrom är en psykiatrisk diagnos som kännetecknas av upprepade ritualer eller tankar. Det internationella namnet är Obsessive-Compulsive Disorder, OCD. Obsessioner eller tvångstankar är obehagliga och ofrivilliga tankar som ger upphov till ångest. Kompulsioner eller tvångshandlingar är de tankar eller ritualer som den sjuke använder sig av för att sedan slippa denna ångest. Det behöver inte nödvändigtvis finnas någon rationell koppling mellan en tvångstanke och den lindrande tvångshandlingen"
Det är förstås smickrande att Wikipedia klassar mig som sjuk. "Den sjuke". Bloggen kanske borde heta det istället. "Den sjuke".
Inget ont om Nalin Pekgul egentligen, hon är säkert jättetrevlig och ordningssam, men det är ju inte så att jag VILL tänka på Nalin Pekgul varenda gång jag släcker lampan för att sova. Och jag använder inte heller Nalin Pekgul för att bli kvitt min ångest - för när jag väl borstat mina tänder och stegat fram över utvalda golvytor och tittat under sängen och tänkt på Nalin Pekgul och släckt lampan blir jag ju ÄNNU mer ångestfylld över att Nalin Pekgul har sådan FULLSTÄNDIG makt över mig.
Har lyckligtvis blivit av med måstet att nynna på Bob Marley's vidriga låt Jammin' innan jag släcker lampan. Och att min högerfot alltid måste vara framför den vänstra när jag sitter ner. Och den där överjävligt opraktiska idén om att jag mycket tyst, närmast ohörbart, måste mumla "okej, okej" vid varje avslutad mening.
Men Nalin Pekgul. JA DU VERKAR JU VARA HÄR FÖR ATT STANNA.
