Ensampösken i Uppsala fortsätter. Fortfarande bara skärtorsdag. Var nyss på Folkes livs och köpte lite förnödenheter:
HE HE HE HE HE. Vad sa ni nu då? Helt plötsligt är ni inte så jävla kaxiga längre va? Helt plötsligt känns era påsklov och familjemys och vårpromenader inte så himla roliga längre va? Helt plötsligt känner ni att det vore FA-AN så mycket softare att fira påsk med Peter i Uppsala va?
Hursom. Eftersom jag är ensam överlevande i Uppsalas studentområden och det på riktigt inte är en käft på minst åtta mils radie, kände jag att det var HÖG tid för ännu en expedition ut i korridorsköket och till korridorskassan.
Denna töntiga burk, detta patetiska lilla solidaritetsinitiativ av dåren "Oliver" två dörrar bort. Rafsade hastigt ner 50 kronor i mynt och begav mig till blomsterhandeln. Köpte en lilja. En påsklilja. Det hör väl till, antar jag. Ville ha en som redan slagit ut för jag har inte TID att sitta och stirra på den för inget kommer hända på minst fyra dagar och då är påsken slut och då kommer jag sitta där lite generad och känna mig en smula efterbliven, för jag har en påsklilja och det är inte påsk längre, och jag kommer dra ner rullgardinen så att ingen ser att Peter minsann har en påsklilja för då kommer de att viska och peka och skratta nerifrån gatan och ropa saker som "ska du inte köpa en JULSTJÄRNA också när du ändå håller på, jävla cepe!" och förskräckt kommer jag att dra ner rullgardinen och det kommer bli mörkt och dystert i mitt rum och där kommer jag att sitta, ensam, i mörkret, i timmar, dagar, veckor, år, decennier, hemska tanke.
Så jag köpte en redan utslagen historia. Och ja, vad ska jag säga. Det är väl en helt okej påsklilja. Den gör väl sitt jobb. Står där och är gul och blommig och liljig. Så jag ska inte KLAGA. Jag FÖRSÖKER faktiskt njuta av den här ensam-under-påsk-tillvaron så mycket jag bara kan. Har laddat ner serien Mäklarna som ju är så fantastiskt rolig, köpt tre stycken daim (som jag älskar eftersom de genererar ett exakt stapeldiagram över hur mycket jag har ätit) och vädrat skiten ur mina tretton kvadrat. Vårstädat lite. Men nu sitter jag och stirrar på påskliljan och känner att det VORE skönt att ha ett sällskap som inte vissnar och dör om typ två timmar. Men utöver det medför påskliljan inte så värst mycket problem eller ångest. Den klagar ju inte på mig. Jag träffar den när jag vill. På mina villkor. Den låter mig kliva upp när jag vill om dagarna, tjuvröka ut från fönstret om kvällarna, skratta hysteriskt åt dåliga sitcoms, kissa i handfatet när andan faller på, lyssna på Mike and the Mechanics på högsta precis när jag vill.
Nu är det bara att sitta här och vänta in långfredag. Det är en ovanligt lång och tråkig dag när man egentligen inte får göra någonting. För då ska man sörja. På sin HÖJD får man iscensätta någon form av gravandakt, spotifya orgelmusik och känna stundens allvar och sorg. Själv tror jag att jag kommer ta ut svängarna lite och sitta och rita hästar på en bit A4 för annars kommer jag inte stå ut. Sånt FÅR man göra. Bara man är JÄVLIGT aware om att Jesus dog och skit.
