Igår var jag på premiären av Pixars 13:e långfilm, "Brave" - i perfekt bioväder med vräkande regn och splashande trottoarpölar måste jag tillägga. Filmen bjöd på precis den eskapism som förefaller nödvändig på våra breddgrader; efter några rätt sega första 20 min var jag helt inne i den löst Skottlands-baserade världen i vilken [hon med röda håret som dubbades av Amy Diamond] är prinsessa.
Intrigen bygger på att prinsessan inte vill bli bortgift, och vi som sett vår Ronja Rövardotter känner igen konflikten i att en ung, trotsig kvinna vill frigöra sig från sitt öde och bestämma själv. I "Modig" (oroa er inte för dubbningen, den är fine) är tvångsgifte på tapeten, och självklart tar vi i publiken flickans parti. Jag fick frågan efter filmen om jag tyckte den hade ett feministiskt budskap. På vissa sätt var den raka motsatsen, eftersom mamma drottningen som ni kan se på översta bilden porträtterades på samma gamla tråkiga kontrollerande klagovis, medan pappan får vara hövding och hålla på makten på de sätt han finner kul. Rent kroppsmässigt cementerar de också sina traditionella roller, med henne sticksmal och han stor som en oxe. Prinsessan slussar runt lite på måfå och är mer naiv och dum än modig. Den som filmen i själva verket handlar om och som står för en extremt twistig karaktärsutveckling, är mamma Drottningen.
Vad jag fann som mest engagerande är storyns okonventionella berättarmall - vilken närmast påminner om japansk berättarteknik utan att spoila för mycket. Dessutom kunde jag som är Nintendo-nörd gotta mig i referenser och rena stölder från olika spel - Zelda i synnerhet. Inte nog med att prinsessans tre småbröder rör sig och agerar som små Supermarioar, var den korta novellfilmen som Pixar alltid kör med tagen rakt av från "Super Mario Galaxy"-konceptet. Dessutom var filmens häxa direkt tagen från "Ocarina of Time", och prinsessans sätt att bli ledd av små blå eldsken för att hitta till viktiga ställen hade knappt varit där om det inte varit för tv-spelen. Fascinerande att se hur den kulturen påverkat filmen på senare tid!
Filmens stora behållning ligger ändå i slap-sticken och de fantastiska sidokaraktärerna. Leif Andrée gör en stabil insats som kungen (och ser här väldigt rolig ut när han snut-äter en korv). Det är den absolut mest Disneyfierade Pixar-filmen hittills, vilket säkert är en konsekvens av uppköpet för några år sedan. Jag tänkte också på att mycket av filmen utspelar sig på natten, och eftersom 3D-glasögonen gör det ännu mörkare än det var tänkt rekommenderar jag verkligen att se den i 2D. F ö var det intressant att en av de tilltänkta prinsarna har downs symdrom. Tänkvärt, är det allright att skratta då eftersom karaktären är tecknad?
Ytterst sevärd och diskussionsvänligt söndagsnöje!
P
