Jag befann mig i fredags på en kyrkogård ute i Vaxholm och försökte känna vad jag kände förra gången. Det är ett år sen vi begravde vår far, till 'Moonlight Serenade' och passande engelskt väder. De tre gånger jag varit och hälsat på vid graven har varit väldigt olika varann; första gången såg man tydligt hur gräset växte lite långsammare där hålet för urnan varit. Man kollar att allt är ok, att det här kan bli viloplatsen man går till för att minnas. Check, bra.
Andra gången gråt, heldlös och välkommen. Koppla ihop, åka tidsmaskin, göras mjuk. Handen på cirkeln på marken där gräset brukade växa långsammare och tänka bara på honom.
Tredje gången lättare, märkligt. Minnet ligger i vädret som är detsamma som för ett år sen fast snällare. Jag går en bit ifrån och tittar från där jag stod och tittade på min familj runt graven. Just det, så där såg det ut när vi sa farväl till vår barndom. Den här platsen kan vi sätta som ett säkerhetsbälte runt den så att den aldrig försvinner eller gör sig illa.
På en grusgång som går genom kyrkogården går några mellanstadiebarn. Jag vet att de är det eftersom jag jobbade som musiklärare ett år på skolan de kommer ifrån. Jag hör först bara suddiga konturer till ord, men de återkommer väldigt ofta till det familjära ordet "knulla":
- Vadå? frågar den yngsta av dem. Säger man bara "Ska vi knulla", eller?
- Nä, kolla; man frågar såhär: "Ska vi knulla eller ska vi knulla?".
Jag tänker att det var ju förfärligt som de går och pratar på en kyrkogård, dagens ungdom.
Jag tänker sedan att döda människor förmodligen har mer kul nu.
Jag tänker sedan att jag troligtvis är lika gammal som de tre ungarna tillsammans.
Jag tänker sedan att om det här är ett tvärsnitt på hur ungar exponeras för sex i vårt samhälle så har absolut ingenting förändrats de senaste 20 åren.
Jag tänker på porrtidningar i skogen.
Kassören på Systembolaget frågar leg på mig och min fru. Jag blir smickrad med tar numera varje sånt tillfälle som om det vore det sista. De på festen bara garvar.
P
