Tålamodshattarnas land

Kakan 12:11 2 Mar 2014

Redan när vi kom hit hade Julia planerat ett sjuhelvetes schema. Vi sov de två första nätterna på protokollet ihop med andra volontärer och biståndsarbetare, men lyxigt nog i en egen lägenhet med dusch och toalett. Jag fick 40 myggbett, ett mitt på näsan bla, jättesnyggt. Första morgonen åt vi frukost och Abdeslam kom med ett extremt seriöst schema på print. Folk är så gulliga här. Det är inte för att dom måste. 40 år på flykt och med tusentals kvar i ett land som blivit ockuperat, skulle utan tvekan gjort en till en sur jävel, utvecklas till ett vidrigt samhälle med aggressivitet och våld. Icke! Människor här kämpar och kämpar. Sen andas dom ut och tar nya tag och kämpar vidare. Det finns liksom inga alternativ. Detta är verkligen tålamodshattarnas nation. Jag är så ofantligt imponerad av varje person jag möter här. Detta är liksom inte ens ett land. Folket här bor i en öken som dom lånar av Algeriet! Kan ni fatta hur stört det är?! Utifrån absolut inga förutsättningar, bara krig, tortyr och förnedring i bagaget har saharierna byggt upp ett eget land på flykt. Bbbbbbbbbbbbbow down alla andra.
I alla möten här tänker jag; tänk om vi kvinnor jobbat såhär mot patriarkatet. Vi får se.

När ett samhälle krisar, som Sverige gör på många sätt just nu med social nedrustning, där rasism, sexism och homofobin är mer närvarande än någonsin och också ännu aggressivare, då lutar samhället mot en mer individualistisk skuldbeläggning och lösning. Om du mår dåligt är det upp till dig att lösa det, det är förmodligen också ditt fel.  Våra samhällsproblem, som i slutändan alltid drabbar de minst privilegierade, måste alltid individuellt, när det är uppenbart att det handlar om strukturer och kollektivet. I Västsahara är samhället tvunget att vara ett samhälle där alla jobbar för ALLAS möjligheter. Hur kommer det sig att ett flyktingläger med 40 år av kris och krig som referens har ett mer öppet samtal om mäns våld mot kvinnor än vi i Sverige? Hur lyckas traumatiserade människor samla ihop sina liv till ett fungerande samhälle där knappt någon får lön för sitt arbete, förutom en symbolisk summa en gång i månaden, om dom har tur?

På schemat står besök hos ministrar, melfa-center, tvålfabrik och skolor. Vi går upp tidigt och äter frukost hos Senia. Hennes mamma kommer in med en bricka med kaffe, varm mjölk, bröd, smör och grönsaker. Till kvällsmat lagar hon veganmat till oss. Hon kramar och pussar oss alla och Senia översätter fram och tillbaka. Sen kommer någon man i jeep och kör iväg oss till dagens första möte. Vi lyssnar och ställer hundra frågor alltså jag kan erkänna att jag är lite för frågvis för mitt eget bästa hehe. Men jag vill fan veta allt! Fatta att jag är här och all information, allas berättelser och kunskap finns rakt ut här framför mig. Jag måste liksom ta med allt hem.

Idag var vi på melfa-centret och filmade och intervjuade. Mer om detta har jag skrivit om på flyktingarna.se. Jag presenterade Den Nya Kvinnogruppen för lady boss och hon bjöd in oss till deras tillverkning, och sa att vi säkert kunde lära dom massor. Själv skrek jag nästan rakt ut, sansade mig dock lite proffsigt och sa; det är förmodligen ni som kommer lära oss allt. Chefen va kort o ganska tjock. Jag vill meddela att jag under mina två veckor här får tillhöra en slags snyggnorm hör och häpna. Ja, vitheten och allt som knyts till det är ju ingen nyhet, men att jag är tjock!!!! Här är det liksom högsta mode. Såklart eftersom folket här lever i fattigdom och för att en tjock kropp tyder på att en har råd att äta mycket. Det är ju örti grader varmt och vi vadar runt i stora klänningar, svarta heltäckande skjortor och byxor, men det är också skönt. Det är skönt att anpassa sig till rådande tradition på åtminstone några punkter. Senia bär sin melfa plus scarf utomhus, noggrant virad så den täcker hela ansiktet plus stora solglasögon, allt för att inte bli solbränd. Kvinnorna här ska vara så ljusa som möjligt, ett tecken på att dom inte behöver vara utomhus och jobba. Och rådande västerländsk rasistisk norm. Utmattande, allt är det.

Hoppas ni hade kul på Drake!!!
Bos

1 Visa kommentarer (1)

Fler blogginlägg från Kakan