hej!
Jag förstår inte riktigt det här inlägget, jag antar att du har studerat konst eftersom du läst på konstfack och anser dig själv som konstnär så borde du ju ha ett större vidd av hur konsthistoria ser ut. självklart kan man diskutera feminism och kolonialism i konst men du gör det till ett väldigt underligt inlägg. Dessutom du som är aktiv feminist varför skriver du inte ett hyllande inlägg till stora kvinnliga konstnärer genom tiderna? tex Angelica Kauffmann, Elisabeth Vigée-Lebrun, Camille Claudel, Rosa Bonheur, Judy Chicago, Rachel Whiteread, Kiki Smith och Cindy Sherman, Sofonisba Anguissola, Artemisia Gentileschi….varför inte gör en hyllning till dessa iställe för att hänga upp sig på manliga konstnärer som målar naket???
Försöker absolut inte vara shady på något sätt men det känns som du fokuserar på fel sak...

Hej Linn.

Det är absolut en legitim fråga. Varför jag inte hyllar kvinnliga konstnärer alltså. Men det gör jag. Hela mitt liv, speciellt mitt yrkesverksamma liv som konstnär går ut på att hylla, inspireras av och fortsätta skriva feministisk konsthistoria. Jag älskar Judy Chicago, jag skrev 10 sidor om henne i min examensuppsats som givetvis handlade om feministisk konst. Hennes separatistiska konsthus har inspirerat mig enormt. Hannah Wilke är en av mina bästa konstnärer, Cindy Sherman också. Annie Leibovitz var min första konstidol när jag var 13 och skulle bli fotograf. Kvinnor är mitt liv, jag är konstnär och kvinnliga, speciellt feministiska konstnärer är det koolaste jag vet.

Men mitt blogginlägg "Hej, har ni lite sexistisk konst..." har inte med konsten i sig att göra. Det handlar om hur kvinnor och rasifierade människor SKILDRATS genom konsten, och hur vi och dom fortsatt blivit förtryckta genom den skildringen. Det handlar om hur blinda vi är för att kvinnokroppen är sexualiserad och den rasifierade kroppen exotifierad. Det är skrämmande hur vana vid är vid denna sortens förtryck. Och uppenbart behöver den läxan läras om och om igen eftersom världen fortfarande är sexistisk och rasistisk. Och homofob. Sen valde jag att göra det med humor. Som ett skämt. Det tycker inte jag är ett underligt inlägg, snarare tydligt, med pekpinnar och lätt att förstå. Ja, lättare kan det nästan inte bli tror jag. 

(it does not get more clear:)

Ja, jag har studerat konst i sju år, och jag inte bara anser mig själv som konstnär, jag ÄR konstnär. Jag är en feministisk konstnär. Som vanligt finns det folk som du som kommer med förslag om HUR jag ska föra min feminism och vad som "nog vore smartare". Jag hyllar kvinnor dagligen, och jag kritiserar manssamhället på samma sätt. Detta blogginlägget var ett sätt att kritisera. Feminismen går inte framåt utan kritik och ifrågasättande. Min feminism går inte ut på att sprida kärlek, endast. Jag vill sätta hårt mot hårt, jag vill peka ut problemen, få människor att känna sig dumma och förstå att dom gjort fel, eller allra vanligast, att peka på strukturer som är förtryckande.