Tillbaka till fiskebyn

Björn Werner 17:58 17 Oct 2013

En solig dag ringde det i min stora, splitternya huvudstadstelefon, där jag satt på mitt kontor vid Hötorget. ”Rasmus ska sluta. Redaktörsposten i Göteborg är ledig. DU MÅSTE TA DEN! Du kan inte, får inte säga nej!”. Svetten lackade. Skulle jag tillbaka… dit? Tillbaka till staden där allt började, för länge sen. Tillbaka till ambitionslös småstadsmentalitet och lillebrorskomplex? Tillbaka till motorvägar och Stena Line-terminaler mitt i stan?  Till giriga klubbägare och sunkig fatöl? Till idiotiska folkomröstningar och tretillstånd på fredagar? Jag som precis lyckats slita mig därifrån.

Men tillbaka, det skulle jag. På en gång. Jag hoppade på min snabba, röda fixiebike och åkte raka vägen ner till min etta på Södermalm. Öppnade en sista mikrobryggd IPA från jeansaffären på hörnet. Satte mig på balkongen med utsikt över söders höjder. Började räkna ut vad jag kunde ta med mig. Inte skivsamlingen i alla fall. I Göteborg vill ingen höra något annat än indiehits och tråkhouse ändå. Verkligen inte kläderna. Kavaj? Rock? Skinnskor? Ett skämt på västkusten. Behövde jag egentligen packa över huvud taget? Nej. På med den rutiga skjorta, jeansjackan, tighta jeans och ett par vita converse bara. Vänta, det var något som saknades. Just det. Håkan Hellström-tygkassen. Jag hämtade den, stoppade ner tandborsten och ett paraply. Gick.

En timme senare satt jag på X2000, 1:a klass och hyperventilerade. Tre Kronor, Globen, Gamla Stan. Hela huvudstadssiluetten försvann i snabbt i horisonten och ersattes av mörka träd och ett eskalerande dåligt väder. Vad hade jag gett mig in på? Rasmus hade varnat för att det var hårdare tider nu. Att konkurrensen hade tätnat i tidningsbranschen i Göteborg. Tog upp surfplattan och kollade. En 40-årig man som skrev osammanhängande haranger om sex? Och en ny gratistidning med ett namn som klippt och skuret för att nå direkt in till målgruppen ”vi som inte vill leva längre”. ”Hela stan”? Det skulle nog gå att hantera.

Men lugnet som kort satt sig i mitt bröst slogs helt i spillror när jag klev ut i småregnet och den eviga blåsten på Drottningtorget. Fällde upp paraplyet, men det fångades i vinden, revs sönder och flög iväg. Regnet piskade horisontellt, rätt in i ansiktet. Jag ville gå ner på knä, där och då. Skrika som i Gudfadern. ”Just when I thought I was out, they pull me back in”.

 Men det gjorde jag inte. Väntade istället på vagnen i nio minuter. Gjorde det stora misstaget att sätta mig längst bak och hamnade därför i en tvångskonversation med en 40%-igt luktande herre som sa något om att ”han hade varit sjöman men gillade inte att flyga”. Han gick av. Färden tog mig vidare, ut till Majorna. In i lägenheten.

 

Allt är som vanligt.

 

Denna text har tidigare publicerats i Nöjesguiden #7 2013

0 Kommentera

Fler blogginlägg från Björn Werner