Experimentet som gick fel

Björn Werner 13:16 5 Jan 2015
En vanlig utekväll på Avenyn
 
”Jag ska fan döda dig” väser han i mitt öra.

Det tar lång tid för mig att processa situationen. Tittar på mina händer. Har jag blivit 18 år igen?  Är jag på utekväll på Harrys i Borås? Eller blev jag precis dödshotad uppe på Absinten i Yaki-Da?
Jag tittar på min självutnämnda baneman. Två pliriga ögon blänger tillbaka från sin kontorsfläskiga kroppshydda insvept i blåjeans och rutig skjorta. Nu slänger han sin flaska över golvet. Nu knyter han sina nävar, riktar dem mot mig och säger ”Du slår först”.

Adrenalinet borde väl börja pumpa vid det här laget. Fight or flight och allt det där. Istället fylls jag av en innerlig trötthet. I tio år har jag slitit för att komma ifrån detta. Så många kvällar på ölsura hak, alla dessa evighetslånga promenader mot en avlägsen basgång i ett garage i något industriområde, slitsamma resor till Berlin. Mycket jobb bara för att få till utekvällar med fokus på musiken och vännerna, den civiliserade utvecklingen av det svenska festandes urtillstånd: supa, ragga och slåss. En sorglig rest från en tid då 95 procent av Sveriges befolkning var bönder.

Länge höll jag mig därför borta från Avenyn. De säger att det är en paradgata, men är egentligen Sveriges svar på Bangkoks Khao San Road. Dario Espigas svartaste mardröm. En scen ur The Walking Dead. Blåjusen slickar fasaderna medan knivbärande ensamma människor släpar sig upp och ned för asfalten med hat i blicken efter att bränt hela månadslönen på helrör och Burger King.

När Avenygruppen slog upp dörrarna för Yaki-Da var vi därför många som gapade stort. Riktigt bra bokningar? Kul mat? Experimentella barkoncept? Det verkade som att Göteborg höll på att växa upp. Plötsligt ett ställe mitt i stan där det gick att dansa för dansandets skull. Framtiden var kanske ljus ändå? Det kändes onekligen så, med en kaffedrink i handen och Tiger & Woods i dj-båset.

Jag tittar på den rutiga skjortan igen. Ser mig omkring genom rökmaskinsröken. Det är som att jag ser världen igen, för första gången. Mina vänner är borta. På en soffa en bit in i lokalen står fem tjejer i tighta fodral och skriker ”Ere herre e party”. Drömmen om en klubb för alla var bara en dröm. Vi är inte på fest, vi är labbråttor i ett fruktansvärt experiment. Klubbkultur och suparkultur hopsydda som The Human Centipede. Det svartnar för ögonen. Jag måste bort.
 
Han tar tag i kragen. ”Kom igen då, jag dödar dig!”.

Jag tittar tillbaka på honom. Plötsligt blir jag desperat. ”Ja. Snälla. Döda mig!”. Han tittar på mig, som att han förstått något han inte vill förstå. Ser skräcken i hans ögon. Han släpper taget och försvinner ner för de vindlande trapporna. Jag står kvar. 

 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2014.

 

0 Kommentera

Fler blogginlägg från Björn Werner