Yttrandefrihet?
Det vore ett katastrofalt feltänk att publicera islamkritiska bilder som en reaktion på det fruktansvärda terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Det vore inte att stå upp för yttrandefriheten. Det vore en provokation utan självändamål.
Trots det är det precis vad många namnkunniga i svensk tyckarelit, från högerflankens Ivar Arpi till Gudryn Schyman på vänstersidan, ropar efter. Känslan, att attacken på tidningen som publicerat islamkritiska teckningar måste få några konsekvenser, är stark. ”Vi måste stå upp för yttrandefriheten” viner genom luften.
Genom att publicera islamkritiska bilder, menar de, visar vi en enad front mot islamistisk terror. Visar att vi aldrig kommer sluta skydda det fria ordet.
Dumheter.
Vi har i västvärlden yttrandefrihet för att vem som helst ska ha rätt att säga och tycka vad som helst, för att en demokrati där vissa åsikter förbjuds inte är en demokrati.
Därför ska det stå vem som helst med en agenda fritt att publicera vad som helst utan att löpa risk för eget liv. Vänstertidskriften och religionskritiska tidningen Charlie Hedbo har en uttalad agenda att kritisera religiöst tänkande. Att de publicerar satirteckningar om islam för att provocera är fullt rimligt. Det är ändamålet.
Men utan en ståndpunkt att försvara eller en åsikt att yttra faller poängen med en publicering.
Att Svenska Dagbladet, Aftonbladet eller DN imorgon skulle publicera satirteckningar i yttrandefrihetens namn är ett sådant fall. Man missar nämligen poängen. Om svenska tidningar verkligen ville visa hur gränslös yttrandefriheten är, ”det höga taket” som Martin Aagård skriver om i sin krönika om attentatet, finns det annat som är mer kraftfullt för stora delar av den svenska publiken än att publicera islamsatir.
Här är ett hutlöst förslag: förfalskade bilder på när kungen förgriper sig på prinsessan Estelle.
Jaså inte det?
Yttrandefriheten då?
