En tramsare går sin sista vandring. Foto: Kelly J. Waller

En gång, ganska nyss, var Varan-TV det roligaste som fanns. Ganska nyss var folket på absurdistsnuskiga tidningen Mega Python Sveriges främsta skämttecknare. För bara några år sedan var Nöjesguiden en tidning som stalkade hovreportern Daniel Nyhlén i flera dagar, gjorde uppslag om att vara full i 24 timmar och hånade sina läsare för att de inte var coola nog.

Det finns ett ord som sammanfattar allt detta. Ett ord som börjar glömmas bort.

Trams.

I vår tid där allt är på blodigt allvar finns ingen plats för menlösa dumheter längre. Istället för Varan-TV, tjötig politisk standup med Soran Ismail. Istället för vulgära Mega Python – förnumstigt politiska satirteckningar i Galago. Istället för att vara 24 timmar full – långa inlägg om yttrandefrihetens gränser i Nöjesguiden.

Det är en fruktansvärd utveckling. Även om både Varan-TV och Mega Python nu känns deppigt daterat är det synd att ingen längre tar spjärn mot det viktiga och seriösa. För när allt är på allvar är nämligen också inget på allvar. Om allt är viktigt är också ingenting viktigt. Istället för att låta tramset vara en plats för en stunds kontrollerad nihilism måste allt, till och med det menlösa och idiotiska, upphöjas till något relevant.

Jag vet, för jag har själv trampat i fällan. Under mina år på Nöjesguiden har jag skrivit drösvis med krönikor om konstens egenvärde, om pausat kaffe, om rullstolar som borde vara gratis. Varför? För att det känts viktigt. Har velat utnyttja mitt lilla utrymme i media till att bidra, förändra. Kanske har jag gjort det. Kanske inte.

Men jag vet också att jag hade gjort ett viktigare bidrag om jag hade vågat tramsa mer än jag gjort. Istället för att bidra till ett mer upptrissat och hetsigt debattklimat kunnat peka ett välbehövligt fuck you till alla förbannade åsikter, twitterideologer och livsstilspolitiska, New York älskande, Nytorgsfräscha, 40 år gamla 25-åringar och ingående recenserat en påse chips istället.

När jag nu efter fyra år slutar som göteborgsredaktör och bloggare på Nöjesguiden är det tramset jag är mest stolt över. För är inget trams – så är allt trams.

Tack för mig.

Mina tre bästa krönikor

Välkommen till Tjackeborg

Tillbaka till Fiskebyn

Konststaden Göteborg? (första!)

Några goa blogginlägg 

Nöjesguidens bloggare blev GT-reporter för en dag

Sauron bygger nytt i Göteborg

Skräckbilderna från Hagabadet

En header blir till

Bossen älskar dig inte

Profeten av whatever

Annat kul

Jakten på den ultimata liken

Barnmat för fint folk

... och vill ni nått, maila bjornwerner@gmail.com

Havanna är en enda stor röra tropisk röra av socialism, blänkande bilar från förr, 500 år gamla sönderfallande hus, palmer, mojitos och cigarrer.  Nån tysk jag pratade med sa att det är ungefär som Östberlin innan muren föll, fast det är varmt och alla dansar salsa. Kanske?

Vi vinglar mest runt i Havanna Centro, bombade av intryck och fuktiga avgaser, försöker först den dubbla valutan, om folket här äter något annat än kyckling med bönor och ris och hur man egentligen lever ett liv utan internet, medan solen blänker ner mellan de sönderfallande urtvättat pastelliga fasaderna.

Det finns, sägs det, en stadsdel som ser precis ut som Miami också, som gangsterna byggde här när Kuba var en korrupt kasino-ö styrd av amerikanska maffian, snarare än en realsocialistisk ö där det enda det finns mycket av är Havanna Club (medan folk köar för bröd och ägg, åtminstone de som inte blivit kapitalistiskt rika på turism).

På kvällen strosar vi runt i gamla restaurerade Havanna Vieja, och det är också fint, men lite fint på samma sätt som Gamla Stan i Stockholm är fint. Är det på riktigt eller är det Ayfur, tänker jag medan salsaorkestrar sprutar ut musik genom varenda turistproppfullt. Å andra sidan, jag gillar ju Ayfur, så vad spelar det för roll.

I går slog semmelwrappen ned som en bomb i det annars så traditionella Fikasverige.

Den beskrivs som kladdfri och smidig att ta med sig på språng.

En modern semla.

"Den smakar precis som en semla ska smaka men den är betydligt enklare att äta. Det enda minuset är att den är väldigt mäktig. En mindre variant hade varit perfekt. Trots det har semmelrevolutionen bara börjat och vi ser fram emot fortsättningen", skrev bland annat Expressens testpilot och gav semmelwrappen fyra av fem getingar i betyg.

"En kul grej"

Och ja, semmelrevolutionen är onekligen här.

Under onsdagen lanserade nämligen Brötmans konditori i Skrövde en ny, egen variant: Hamburger-semlan.

Konditoriet kläckte idén tidigt på onsdagsmorgonen och tvekade inte en sekund.

– Vi tänkte att det vore kul med en hamburger-semla, så att säga. Det var det första vi kom på. Som en kul grej. Den finns ute för försäljning just nu. 25 kronor, säger Banke Degsson, bagare och konditor på Brötmans konditori, till Nöjesguiden.

Hur smakar hamburger-semlan?

– Precis som en vanlig semla. Den innehåller allt som en vanlig semla gör: Mandelmassa, grädde och semlebulle.

Redan populär hos kunderna

Vad vore dock en hamburger-semla utan "ost" och "bröd"?

Ingenting.

Precis som den populära snabbmatsvarianten serveras hamburger-semlan med viss "garnering".

– Det där gojset innuti är mandelmassa. Det symboliserar osten. Och brödet är en vanlig semmelbulle som symboliserar hamburgarbrödet.

Redan innan lunch hade konditoriet sålt ett par hamburgar-semlor.

– Kunderna tycker att det är ganska roligt.

Huruvida semmelrevolutionen är i Sverige och Skrövde för att stanna återstår att se men just nu tycks hamburgar-semlan ha en ljus framtid till mötes.

– Är det så att det går bra så fortsätter vi att sälja den, säger Banke Degsson på Brötmans konditori.

Läs mer om wrapsemlan som blev ett monster här.

Kul skämt?

Jag har fått en del reaktioner på mina texter om varför ingen borde använda Charlie Hebdos rasistiska nidbilder som en symbol för yttrandefriheten. Lite ris. Lite ros. En återkommande kommentar är att jag helt enkelt är obildad. Att jag inte vet vad tidningen står för. En annan att det är skamligt att så nära inpå någons död kritisera dem för deras livsgärning.

Obildad är något jag inte vill förknippas med, så efter noga inläsning på vad Charlie Hebdo står för har jag insett att jag måste ta tillbaka det jag skrev igår. Det där om att jag inte skulle vara Charlie Hebdo.

För det är jag. #jesuischarlie. I alla fall i ögonen på de som menar att det är osmakligt att kritisera, skämta eller annat sätt vanära de döda. Överhuvudtaget de som tycker att något alls bör hållas för heligt. För om det är något Charlie Hebdo är bra på, så är det att pissa på allt.

1970 brann en nattklubb ner i Club-Cing-Sept. En fruktansvärd olycka där 146 människor brändes till död. 8 dagar senare dog Frankrikes president Charles du Gaulle i sin villa i Colombey. Charlie Hebdos reaktion? Att göra en spoof på medias återgivning av branden genom att härma deras löp, men istället skriva ”Tragisk fest på Colombey – en död”.

Charlie Hebdo. En tidning som inte hade dragit sig för att skoja om diskoteksbranden på Backaplan i Göteborg.  Där 63 personer dog. Ja. På riktigt. 

Och, vet ni. Det hade de absolut fått göra. Yttrandefriheten, som sagt. För den som är intresserad av ytterligare exempel på tidningens magnifika smaklöshet, fransk kontext eller inte, finns det gott om bilder på Expressen. 

Men tro inte att ni hyllar tidningen genom att inte bli provocerade av det de producerar. Eller försöka lägga locket på genom att gråta ut om ”smaklöshet” för att man envisas med att hålla två tankar i huvudet samtidigt istället för att tvunget sätta likhetstecken mellan någons död och ett behov av att hylla densamma för det.

Att följa med strömmen är inte Charlies agenda. Det är er.

Alltså. Jag ångrar mig. Je suis Charlie.

Mais vous ne l'êtes pas.