Kul skämt?
Jag har fått en del reaktioner på mina texter om varför ingen borde använda Charlie Hebdos rasistiska nidbilder som en symbol för yttrandefriheten. Lite ris. Lite ros. En återkommande kommentar är att jag helt enkelt är obildad. Att jag inte vet vad tidningen står för. En annan att det är skamligt att så nära inpå någons död kritisera dem för deras livsgärning.
Obildad är något jag inte vill förknippas med, så efter noga inläsning på vad Charlie Hebdo står för har jag insett att jag måste ta tillbaka det jag skrev igår. Det där om att jag inte skulle vara Charlie Hebdo.
För det är jag. #jesuischarlie. I alla fall i ögonen på de som menar att det är osmakligt att kritisera, skämta eller annat sätt vanära de döda. Överhuvudtaget de som tycker att något alls bör hållas för heligt. För om det är något Charlie Hebdo är bra på, så är det att pissa på allt.
1970 brann en nattklubb ner i Club-Cing-Sept. En fruktansvärd olycka där 146 människor brändes till död. 8 dagar senare dog Frankrikes president Charles du Gaulle i sin villa i Colombey. Charlie Hebdos reaktion? Att göra en spoof på medias återgivning av branden genom att härma deras löp, men istället skriva ”Tragisk fest på Colombey – en död”.
Charlie Hebdo. En tidning som inte hade dragit sig för att skoja om diskoteksbranden på Backaplan i Göteborg. Där 63 personer dog. Ja. På riktigt.
Och, vet ni. Det hade de absolut fått göra. Yttrandefriheten, som sagt. För den som är intresserad av ytterligare exempel på tidningens magnifika smaklöshet, fransk kontext eller inte, finns det gott om bilder på Expressen.
Men tro inte att ni hyllar tidningen genom att inte bli provocerade av det de producerar. Eller försöka lägga locket på genom att gråta ut om ”smaklöshet” för att man envisas med att hålla två tankar i huvudet samtidigt istället för att tvunget sätta likhetstecken mellan någons död och ett behov av att hylla densamma för det.
Att följa med strömmen är inte Charlies agenda. Det är er.
Alltså. Jag ångrar mig. Je suis Charlie.
Mais vous ne l'êtes pas.
