Havanna är en enda stor röra tropisk röra av socialism, blänkande bilar från förr, 500 år gamla sönderfallande hus, palmer, mojitos och cigarrer. Nån tysk jag pratade med sa att det är ungefär som Östberlin innan muren föll, fast det är varmt och alla dansar salsa. Kanske?
Vi vinglar mest runt i Havanna Centro, bombade av intryck och fuktiga avgaser, försöker först den dubbla valutan, om folket här äter något annat än kyckling med bönor och ris och hur man egentligen lever ett liv utan internet, medan solen blänker ner mellan de sönderfallande urtvättat pastelliga fasaderna.
Det finns, sägs det, en stadsdel som ser precis ut som Miami också, som gangsterna byggde här när Kuba var en korrupt kasino-ö styrd av amerikanska maffian, snarare än en realsocialistisk ö där det enda det finns mycket av är Havanna Club (medan folk köar för bröd och ägg, åtminstone de som inte blivit kapitalistiskt rika på turism).
På kvällen strosar vi runt i gamla restaurerade Havanna Vieja, och det är också fint, men lite fint på samma sätt som Gamla Stan i Stockholm är fint. Är det på riktigt eller är det Ayfur, tänker jag medan salsaorkestrar sprutar ut musik genom varenda turistproppfullt. Å andra sidan, jag gillar ju Ayfur, så vad spelar det för roll.
