Amaranthe
Amaranthe - Helix
På sitt femte album tar den Göteborgsrotade sextetten ett djupare steg in i modern popmusik med en aggressivare ton påminnande om deras tidiga dagar. Detta hårda bottnar allt som oftast i ett samspel med elektroniska influenser vilket tar Helix som helhet längre bort från traditionell metal än vad bandet tidigare har varit. Det tydligaste är dock att supersångerskan Elize Ryd tar en naturligt mer framträdande roll, och det är egentligen förvånande att det har tagit så lång tid.
Amaranthe - Maximalism
Maximalism fullständigt krossar alla barriärer mellan metal och pop. Arrangemangen är enklare, det elektroniska är än mer framskjutet och Elize Ryd sjunger emellanåt med en distinkt popproducerad ton som känns igen från nasala amerikanska sångerskor. Detta är en utveckling som är förväntad men ändå extremt utmanande. Fans av deras staccato-riffande och sfäriska göteborgsmetal kan skrämmas av denna lättanstrukna ton, fast jag finner den uppfriskande.
