YOHIO är popstjärna i Japan. Där jagar han drömmen som blev sann, som han sjunger i en av få svenska meningar på minialbumet Reach The Sky som släpptes i april. Sanna Samuelsson ringde till Sundsvall.
Han är Sveriges senaste musikexport, som 17-årig gitarrist i lolitaklänning och korkskruvslockar i visual kei-bandet Seremedy och nu som soloartist. I Japan är han ett exotiskt inslag, inte för att han leker med köns-roller, utan för att han sjunger på japanska. I Sverige ses Seremedy också som udda, berättar YOHIO, från sjuksängen i Sundsvall där han kurerar sig efter en operation.
– Vi är det första svenska bandet som spelar visual rock. Många av våra fans här gillar japanska band inom samma genre och vi har spelat på alla Japankonvent i Sverige. Vi vill gärna bygga upp en visual kei-scen här.
Visual kei, eller visual rock, är en japansk genre som uppstod på åttiotalet. Band som X Japan och Luna Sea inspirerades av glamrockscenen i väst men efterhand blev stilen mer queer och mer lolita à la Japan. Fokus ligger på det visuella, musiken kan variera från pop till metal. YOHIO hittade genren som liten efter att ha varit intresserad av Japan, något som han delar med många i sin generation. Det var också som liten han började läsa japanska.
– När vi var små gick Sailor Moon och Pokémon på tv, program som vi kanske inte förstod var japanska då. Sedan kom mangan till Sverige och hela japanvågen började. Vissa blev ju mer fast än andra…
Genren tilltalade Yohio eftersom att den är så annorlunda från svensk populärkultur.
– Det finns inte något liknande här och det androgyna har jag alltid gillat. Även när jag var yngre och inte bar smink blev jag misstagen för tjej. Då blev jag irriterad, men sedan insåg jag att det gick att utnyttja och göra något extremt av.
Yohio beskriver det som en frihet att kunna gå in i en karaktär, långt borta från allt det vardagliga. Sin scenpersona med Seremedy vill han göra så extrem som möjligt, overklig och prinsessliknande. Yohios skivbolag Universal Japan spelar mycket på det androgyna, och kallar honom ”bishõnen”, en japansk term för en vacker feminin pojke.
I videon till Skylimit, singeln som släpptes i mars, visar han en mer pojkig look. Men det ”pojkiga” står för något annat i den japanska visual kei-scenen än här.
– I min video till Skylimit har jag en kostym i silver och även om jag fortfarande har smink och fixat, långt hår räknas jag som en kille enligt de visuella reglerna. Var gränsen går beror på sminkningen och kläderna. Har jag klänning är jag tjej, men med punkiga kläder och en annan frisyr är jag kille.
YOHIO bor i Sundsvall där han är uppväxt och där hans svenska skivbolag Ninetone finns. Men att bli stor i Japan betyder inte att man blir populär i hemstaden, vars invånare YOHIO avfärdar med orden ”de är som de är”.
– De är bondlurkar. Går jag på stan i Sundsvall vet folk kanske vem jag är men det är mest ”jaha, där är den där jäveln”. Det är inte som i Stockholm när fans känner igen en. Seremedy är hatat här eftersom vi ser ut och låter som vi gör. När vi spelar här får vi arga blickar, både från andra band och från deras fans. Vi är för extrema för de trångsynta sundsvallsborna.
YOHIO menar att japansk populärkultur är mer tolerant när det kommer till kön och feminin skönhet hos män. Det går långt tillbaka i tiden.
– En snygg kille i Japan ska inte vara fyrkantig och muskulös utan vara mer feminin och smal. Vårt ideal i väst är väldigt olikt Japans. Där kan man vara mer extrem, gränsen för vad som är okej ligger längre bort.
Japansk fankultur är också mer annorlunda än den svenska. YOHIO berättar att hans fans till 95 procent består av tjejer mellan 15 och 25 år. Fansen där är lojala, köper artisternas skivor och engagerar sig mer. Samtidigt förväntar de sig mer tillbaka.
– Jag skulle inte skriva ut om jag hade flickvän. Det skulle förstöra deras bild av mig. Alla tjejer måste känna att de har en chans, annars kan jag inte stå och sjunga ”jag ska göra världen bättre för dig”.
Något som japanska fans älskar är ”fan service”. Det går ut på att manliga medlemmar i banden kysser varandra på scen. Det har blivit vanligt inom visual kei-scenen.
– Men här är Seremedy nog ensamma om att göra fan service. Jag har gjort det i Japan med mitt supportband också. När vi spelade utomhus i Shinjuku i Tokyo framför jättemånga fans gick jag fram och pussade basisten. Skriken var öron-bedövande. Men det skulle bli alldeles för mycket för Sverige.
Japan verkar vara som en dröm för YOHIO. Det märks att han vill att drömmen ska bestå och fortsätta vara annorlunda än väst. När jag säger att Lady Gaga har likheter med visual kei-scenen, eftersom hon också fokuserar så mycket på det visuella och på showen, märks det att YOHIO inte riktigt uppskattar liknelsen.
– Jag tycker inte om Lady Gaga. Det är bra att hon är så visuell, men jag hatar sexuella inslag i musik, det är därför jag ogillar västerländsk popmusik. Stora japanska artister sjunger inte om sex. Det har ingenting med saken att göra. Där ska man vara söt och oskyldig. Till och med popmusiken har poetiska texter.
Det gör också att han ogillar den på senare tid så omtalade k-popen från grannlandet Sydkorea.
– De artisterna är exakt likadana som i USA. K-pop börjar bli stort i Japan som också blir infekterat av det som USA har börjat med. Jag vill att den visuella scenen ska växa i Japan så att vi kan slå ut k-popen.
YOHIO:s första fullängdsalbum kommer antagligen under 2013.
