Yaeger, egentligen Hanna Jäger, är det ostyriga stjärnskottet som hämtar inspiration från allt i från Tim Burton till Mio min Mio och rör sig i gränslandet mellan pop och experimentell elektronisk musik. I dag släpps singeln Lupins In Blue, och i höst vankas det EP.
Vi möts på Pascal vid Odenplan i Stockholm. Yaeger kommer in som en leende och färgglad virvelstorm, med gröna klor till naglar och silverkedjor runt halsen. Att beskriva Yaegers musik är inte helt lätt. Själv har hon myntat termen ”Emotional rave pop” för att fånga vad det handlar om.
– Jag vill ta tillbaka det emotionella i dans- och popmusik. Min musik är ju varken ren dansmusik eller popmusik, utan det är en slags mellanvärld. Det är det folk säger hela tiden: ”Vad fan är det här för någonting?”. Det är inte EDM, pop, alternativ pop eller techno. Men det är rejvigt liksom, och det är just det emotionella. Att våga vara emotionell.
Hanna är uppväxt på Skarpö, en ö utanför Vaxholm i Stockholms skärgård. Nästan direkt efter studenten från Rytmus bar det av till London där hon snabbt blev kontrakterad av Kobalt Publishing UK. Trots erbjudanden från diverse skivbolag valde hon att förbli independent fram tills nyligen när, hon blev signad med Sony Music Sweden.
– Jag är så glad att jag valde att vara independent. Under tiden har jag hittat vad jag vill göra, vilket har lett till emotional rave pop. Det känns som att allt ledde hit. Det känns bra i magen, och jag lyssnar alltid på min magkänsla.
Yaeger har rad samarbeten stora artister bakom sig, senast med singeln Shit We Do For Love, en nittiotalsdoftande dänga med raveinfluencer, som hon har skrivit tillsammans med Icona Pop. Samtidigt har hon haft fullt ös med sina soloprojekt, där hon hittat en samarbetspartner i producenten Sebastian Furrer.
– Vi bara klickade helt. Jag får verkligen ut mitt uttryck med honom studion. Hur jag och Sebbe har hittat vårt workflow nu är att vi sitter och vibbar på några ackord, oftast med synth, tills jag reagerar på något och känner ”woah”. Då tycker vi på record och så sitter jag bara och sjunger och under tiden brukar Sebbe sitta och markera det han tycker om. Sedan väljer vi ut delar som känns intressanta, och så sätter jag text till.
Var det stor kontrast att flytta från en liten skärgårdsö till en stad som London?
–Jag har alltid jagat storstad. Jag får ett lugn av det, att bara sitta på ett café och känna pulsen. Det är också att så otroligt många bor där, så man får en sån variation på karaktärer. Man får inte lika många skumma, helt fria personer här i Stockholm, om man tänker på någon som står med hörlurar och dansar loss i busskuren liksom.
Apropå att vara en karaktär – du har förut sagt att din främsta stilinspiration är den galne hattmakaren från Alice i underlandet. Är han fortfarande det?
– Ja, den stämningen är alltid närvarande för mig. Det är som en sinnesstämning i mitt huvud när jag tänker på hela Tim Burton-världen, eller Wednesday och familjen Adams. När jag ska stajla någonting eller göra något visuellt så vill jag att man ska känna som de världarna får en att känna. Det är svårt att förklara, men det är ett mörker och lite skruvat, samtidigt som det finns något väldigt upplyftande och tryggt.
Är det en viktig del i ditt artistskap att skapa en viss look som går i hand med musiken?
– Gud ja. När jag skriver föreställer jag mig alltid hur det kommer att vara live. Vad ger det här för känsla? Jag har alltid sagt är att om det inte känns som fan så blir det inget. Det är the entertainment business. Jag vill entertain.
”I vår generation är vi så himla rädda för att bli kära”
Den 26 maj släpps singeln Lupins In Blue, en låt som ingår i EP:n som kommer ut i höst.
– Lupinerna är som en metafor för plåster på såren. Man vet inte om man egentligen passar ihop, och det kommer alltid ett förlåt eller en ursäkt. Men man försöker få ihop det och vill vara med varandra. Sedan kommer det en del i låten som egentligen är stunden där man bestämmer sig för att ”nu rycker vi upp oss”. Hur länge man än har varit tillsammans med någon så kan man alltid ändra på sig och bli bättre för varandra.
Du skriver mycket om kärleksrelationer. Är det vad du oftast dras till att skriva om?
– Ja, I’m a modern romantic. Det är där jag känner mest. Jag känner väldigt mycket och jag ger ganska mycket i mina relationer. Det är det jag tycker är intressant, människan liksom.
Det är ett tema som sipprar igenom EP:n i sin helhet.
– Jag skrev den när jag blev nykär, men jag ville inte bli kär. Det är en analys jag har gjort nu – att i vår generation är vi så himla rädda för att bli kära. Vi är så rädda för att bli sårade, men så ser kärlek ut. Jag tror att det är det jag har accepterat, också i och med processen att skriva det här. Vi är så rädda för att förlora, men då kan man inte vinna heller.
Hur skulle du beskriva ljudbilden?
– Elektroniskt, synthigt och stort. Vi har gått big. Nu har vi faktiskt börjat bli fett inspirerade av Mio min Mio, så det finns en del nostalgi i också. Det är lite samma känsla som i Tim Burton. När man var barn och kollade på Mio min Mio så mådde man ju inte toppen. Det finns något tungt i den, men den är också så trygg och fin. Men det är också låten i Mio min Mio som vi har inspirerats av. Det ska vara musik som känns helt enkelt.
Singeln Lupins In Blue är ute nu, och hela EP:n kommer ut i höst.
