Efter bara två filmer har Brady Corbet positionerat sig som en av världens mest spännande regissörer. Det är bara det att världen inte vet om det ännu.
Det är ingen idé att hymla: jag älskar Brady Corbet. Merparten minns honom säkert efter en stunds erinran (eller en googlesökning) från den ovanligt sofistikerade skara filmer han har spelat en biroll i. Själv minns jag hans regidebut The Childhood of a Leader som en oförglömlig upplevelse under Göteborg filmfestival 2016. Efter föreställningen såg jag honom snicksnacka i en hotellbar med Ruben Östlund (i vars film Turist han spelade en av de där birollerna). Vem var jag att inte avbryta deras samtal medan Ruben Östlund betraktade mig med avmätt förakt i ögonvrån. Vem var Brady Corbet att inte låta sig smickras när jag stammade fram min beundran. Dagen därpå intervjuade jag en amerikan för första gången i mitt liv och lärde mig – om än för sent – att djungelns lag är en dygd om man överhuvudtaget ska få en syl i vädret. Intervjun blev en monolog som forsade ur Brady Corbets mun i en halvtimme. Jag spelade in allt på mobilen medan jag frenetiskt nickade åt allt han sa. Några dagar senare hoppade min mobil på eget bevåg ner i badkaret och drog med sig intervjun med Brady Corbet i fallet. Intervjun publicerades aldrig.
Att Brady Corbet har en böjelse för morbid symbolism visade han redan i sin debutfilm. I den blandade han skamlöst influenser från Ku Klux Klan med Stalin-approprierad fascism. Den vid en första anblick motsägelsefulla kombinationen kändes initialt listig, och efter en stunds begrundan genialisk. Sett till filmens skildrande av en diktators barndom var det hur som helst inte olämpligt att blanda epoker och kulturer hejvilt för att skildra det skrämmande men tidlösa fenomen som ju en diktator är.
I Vox Lux är symboliken mer religiöst anspelande i en odiskutabel samtidsskildring som utspelar sig mellan millennieskiftet och nutid. När filmen börjar, närmare bestämt i akt 1: ”Födseln”, äger en skolskjutning rum i New Brighton. Efter en heroisk insats blir Celeste (Raffey Cassidy) märkt för livet. Under den efterföljande minnesstunden skildrar hon tragedin i en låt inför hela nationen. Att hon inte sjunger så bra är inte så noga: Celeste blir en Disneyprinsessa. Överheten bestämmer att hon har ”det” – och vips har hon ett skivkontrakt. Hädanefter pimpar hon sin skadskjutna hals bakom en choker i silver, glitter och bling-bling. Världen älskar henne.
20 år senare har Celeste bytt ut glorian mot satanismen, som genomsyrar idiotiska sångtexter framförda inför en masspsykotisk publik. Tydligast skildras hennes metamorfos genom att hennes föregående madonna-persona läxar upp sin manager (Jude Law) för att svära. I vuxen ålder förbereder hon sig inför en konsert genom att till samma manager vädja ”Kom igen, vi blir höga, du kan få knulla på mig litegrand.”, medan hennes dotter biter på naglarna i hotellobbyn.
Så vad föranleder en amerikansk sweetheart att bli en självuppfylld diva som praktiserar psykisk terror på sina nära och kära? Exemplen från verkligheten är förstås oräkneliga, men det riktigt fina med Vox Lux är att framställningen av en popstjärna som alkoholiserad, pillerknaprande och rätt vidrig gör henne mer mänsklig. Brady Corbets film handlar förstås inte om elaka popstjärnor som ska komma ner på jorden, utan vad som händer med själen om man exploaterar den som en vara. Natalie Portman spelar den vuxna Celeste och gör sin bästa roll sedan Black Swan, medan William Dafoe nischar sig som mysfarbror för andra gången sedan The Florida project, om än den här gången som berättarröst.
Med jagad blick avslöjar Celeste för sin dotter att hemligheten bakom all framgång är en tydlig vinkel. Det är svårt att applicera vad för slags vinkel Brady Corbet själv har, utöver det ju inte så lättvindigt erövrade intellektet (eller mindre blygsamt formulerat: Brady Corbet är ett geni) och en sällsam förmåga att knyta några av filmbranschens främsta begåvningar till sina produktioner.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2019.
