Rapper Ted. Foto: Christer Carlsson
I musiksverige ses hiphop ofta som antitesen till främlingsfientlighet. Nöjesguidens Maja Bredberg samlade Timbuktu, Gnucci Banana, Adam Tensta och de tre aktuella rapparna Nimo, Aki från gruppen Labyrint och Rapper Ted för ett samtal om strukturellt utanförskap, politik och fördomar.
I slutet på oktober, ett år efter att Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen, demonstrerade partiets ungdomsförbund SDU i Malmö. Demonstrationen mötte på motstånd – i form av musik. Två studenter från Malmö Högskola, Claudia Poli och Heather Oldby, skapade en musikprotest med hjälp av en spellista med antirasistiska låtar som spelades i flertalet butiker längst med demonstrationens planerade rutt. De flesta låtarna var hiphop eller reggae, och SD:s partisekreterare Björn Söder gick sedan ut och uppmanade till bojkott av butikerna. Bojkott och censur, två uttryck som följer hiphopens spår. De flesta är överrens om att kulturyttringar måste vara fria och inte får kontrolleras. Ändå vittnar många rappare om hur man blir motarbetad av musikbransch, arrangörer, politiker och polis.
Årets mest uppmärksammade hiphophändelse var när Växjö kommun stoppade en av Labyrints spelningar.
Aki: Då ringde plötsligt alla och deras mamma. De pratade om oss på Debatt. Sjukt. Bara för det här? tänkte man. Den Växjö-grejen blev skitstor, men alla som håller på med hiphop och reggae förstår ju att det inte är något nytt att vi blir motarbetade. För det blir man, det är klart. Texterna är, inte för provocerande, men lite…
Nimo: … lite för verkliga.
A: Ja, precis. Även Latin Kings hade problem på sin tid med rasister och folk som var emot deras musik. All respekt till Petter, men jag tror inte att han har haft det lika svårt. Han är någon som hockeykillarna kan gilla.
N: Jag vet inte om det är på grund av rasism som våra spelningar har blivit inställda, men det har hänt, ja. Jag och Näääk blev bannlysta i Göteborg av ett bolag som hyrde ut ljud och ljus till alla klubbar och som sa att de inte skulle göra det om vi kom dit och spelade.
Vad var det som orsakade det?
N: Kontroversiella texter. Men vi har varit där fett mycket efter det ändå.
Blir drogdebatten i det här fallet en ursäkt för att upprätthålla segregationsstrukturen? Både Rapper Ted och Nimo har texter som skulle kunna vara kontroversiella på samma sätt. Är det någon arrangör som har reagerat på dina texter, Rapper Ted?
Rapper Ted: Nej, det är det faktiskt inte.
N: Alla kommer inte att gilla det jag rappar om. Men det behövs folk som talar för personer som bor ute i betongen. Det är inte som att Juholt och Reinfeldt sitter och snackar om de problemen vi har. Då lyssnar man på en Labyrint-låt istället och får mer info.
Varför är det så få ”pursvenska” rappare som tar upp segregationsproblematiken?
RT: De upplever den inte.
Är det så pass segregerat även inom hiphop?
RT: Tja, det är ju geografiskt liksom. Allt handlar om var man kommer ifrån. Hiphop är bra därför att man får ta del av många olika verkligheter. Men i grund och botten bor man där man bor och upplever inte samma typ av problem.
N: Många känner nog att det redan finns folk som målar den bilden bättre än vad man själv kan. Man rappar om det man vet, det är därför jag till exempel inte rappar om… Typ skärgården.
Är inte det problematiskt att man håller sig inom samhällets uppdelningar?
A: Grejen med hiphop är att man rappar utifrån sitt perspektiv. Om Petter skulle göra en ghettolåt skulle ingen ta honom på allvar.
Aki. Foto: Camilla Cherry
Om man breddar sanningsbegreppet lite då och inte bara ser formatet jag-berättelse, skulle det inte funka om någon istället för att rappa ”Det här är jag med om varje dag” gör en ”Det här ser jag, det här är Sverige idag”? Eller tycker ni att det bara ligger på de direkt utsatta att lyfta problemet?
A: Nej, det är klart att alla har ett ansvar. Alla som har en röst som hörs har ett ansvar att prata om det de tycker är fel. Egentligen borde kanske de större rapparna säga någonting, men som sagt, de kanske inte upplever att de problemen existerar?
RT: Om man är en folkkär artist som den riktiga svennen lyssnar på kan man ju, vid sidan av musiken, till exempel ställa upp i kampanjer mot främlingsfientlighet.
N: Ja, där kan ju folk som Petter göra en större impact än vad kanske Dogge eller Kenta kan.
Ett klassiskt citat i intervjuer med rappare, kanske framför allt amerikanska, är att hiphopen räddade deras liv. Att rappen tog dem från utanförskap och maktlöshet och fick dem att använda sin frustration till något kreativt. Även SD pratar om utanförskap. Finns det någon likhet mellan gemenskapen i hiphopens utanförskap och SD:s?
RT: Jag tror att det kan finnas vissa likheter i våra olika former av missnöje och att båda är lite vid sidan av.
Just missnöje är för mig en stor del av hiphopens styrka, att man kanaliserar den ner i musiken och gör något av det.
A: Ah, du menar att de borde rappa istället för att rösta på SD? Det hade varit fett.
N: Det vi alla har gemensamt är att det är enkelt att vara lack i dessa tider. Vare sig du är svensk eller utländsk, alla behöver någonstans att lägga ilskan. Jag tror att de som väljer att ta ut sin ilska på invandrare gör det för att det är så enkelt. Vi som invandrare är inte heller alltid så jävla smarta på att profilera oss nice. Förstår du hur jag menar? Jag har många polare som jag skäms för. Som beter sig som dumma utlänningar, så som SD ser på oss. Är det konstigt då att folk kommer att bli lacka? Nej. Precis som att många svenskar skämmer ut svenska folket. Folk är fett arga nuförtiden. På allt. Man behöver bara någonstans att lägga det. SD var en perfekt grej som kom för svensken i Motala som inte har någon annan att skylla på.
RT: Den taskiga ekonomin har bidragit också. När det blir finanskris blir människor pressade. Den osäkerheten och utsattheten leder till hat, istället för att folk reflekterar över vad som är den egentliga orsaken till deras situation.
A: Jag har suttit med svartskallar som själva hatar svartskallar. Folk som klagar på andra som precis har kommit hit. ”Idiot, du kom ju nyss hit själv!” kan jag känna, men de bara gnäller om andra som får jobb på två dagar. Så egentligen har det inte något med etnicitet att göra. Det är klassamhället som är det främsta problemet. Frustrationen man känner över sin egen situation som man sedan tar ut på alla andra.
RT: Men det blir ju så i ett samhälle som handlar om att äta eller ätas.
A: Sverige har också en lång historia av rasism. Rasbiologin började här, i Uppsala, när man började att fucking mäta folks huvuden för att kolla vilken som var den starkaste rasen. Vi måste våga ta itu med, innan vi kan komma vidare. Folk låtsas som att vi har varit så neutrala, men Sverige har varit inblandat i mycket. Det är inte ens länge sedan romer steriliserades här. Vår historia säger något om svenskars rädsla för invandrare.
Nyckeln till förståelse är att se sig själv i andra och andra i sig själv, vad har ni själva för fördomar?
RT: Jag har fördomar mot rika. Att de är dryga översittare som inte har förståelse för att andra kan ha det svårare.
A: Det där är mer fakta. Jag har lite småfördomar om alla. Det är vad det är, så länge man inte låter fördomarna kontrollera en.
Och du Nimo?
N: Jag är helt fördomsfri! Nä, men i ärlighetens namn, de fördomar man har kan ofta stämma. Man har grävt i de där grejerna så länge att man redan har fått bekräftat om det stämmer eller inte.
Okej, och om en SD:are säger samma sak då?
N: Kolla, jag är fullt medveten om att en snubbe som röstar på SD säkert har sitt skäl för att göra det. Förstår du? Och han får fan göra det. Det är inget som jag kan kontrollera. Jag kan bara säga vad jag tycker. Om han väljer att snappa upp det, det är upp till honom. Precis som att han kan säga vad han vill och att det är upp till mig om jag snappar upp det. Åsikter kommer alltid att skilja sig människor emellan. Problemet är bara att man fan måste acceptera att den andre finns.
Nimo. Foto: Morgan Röhl
Om ni skulle spela upp en hiphoplåt för en SD-sympatisör, vilken skulle det vara?
RT: Svår fråga. Man vet ju inte om man ska sätta hårt mot hårt eller vara pedagogisk.
A: Timbuktu gjorde en fet låt, den där Pendelparanoia.
N: Musik kan säkert påverka de som är någonstans mitt emellan. Men för de riktigt inbitna, de övertygade, tror jag att det är bättre att ta med dem ut i förorten på ett juggebröllop eller någonting. Låta dem få se att vi också är vanliga. De människorna behöver se först innan de kan höra.
Hur skapar man de där mötena då?
N: Alla våra barn kommer att träffas i skolan. Det är där hoppet ligger. Ju mer barn som blandas med varandra, desto mindre kommer de att hata varandra som vuxna.
A: Det handlar också om att svenskar måste flytta ut till förorten. Alla snackar segregation, men vi är inte så segregerade. Det finns bara inga svenskar där. Resten av oss är integrerade. Alla känner alla, du kan säga ett land och jag har en polare därifrån. Det är över- och medelklassens svenskar som egentligen är segregerade och det är den segregationen som vi måste bryta.
Timbuktu. Foto: Emil Jönsson
