VIDEOPREMIÄR: Naomi Pilgrim – It's All Good

För ganska precis två månader sen släpptes Naomi Pilgrims nya singel It's All Good för oss att avnjuta. Nu har singeln blivit med ett sanddammigt videokomplement, som Nöjesguiden har äran att visa först.

Naomi vaknar upp i öknen utanför Los Angeles, reser sig och hoppar in i en klassisk rymdbil av det kultförklarade märket DeLorean. Sedan gör hon det igen. Och igen. I en Groundhog Day-loop ser hon skateboardåkare utanför bilens nedvevade rutor, människor gräva i den orangeröda sanden, och det händer om och om igen. Tills hon kliver ur bilen.

Det har bara gått uppåt för Naomi sen fjolårets No Gun. Vi passade på att prata med sångerskan om valet av öken, hennes musikaliska uppväxt och arbetet med hjälporganisationen Falling Whistles.

Hur kommer det sig att videon är filmad på en avlägsen väg i Los Angeles öken?
– Mest av allt för att det är så rasande vackert därute men också för att ensamheten är så påtaglig i ödemarken. Det var den känslan vi ville åt och manus är skrivet med platsen i åtanke. Den säger så himla mycket.

It’s All Good handlar inte om att allting är bra, eller hur?
– Den handlar om att vilja bryta den där negativa spiralen man vaknar upp i vissa morgnar. Dagarna då inget duger och det enda man kan se är det man inte har eller inte kan. Även om man mår bra av att ifrågasätta sig själv med jämna mellanrum så finns det grader i helvetet. 

För alla som inte har hundraprocentig koll på dig, hur började din karriär?
– Jag började som demosångerska när jag var 14 år, i RedOnes studio som låg vid Nytorget. Jag hade alltid älskat att sjunga så min tid som demosångerska var fett spännande och givande, och jag blev bara mer och mer nyfiken på hela den världen. 2001 träffade jag Vanessa Falk på Fryshusets inspark och tre dagar senare hade jag bytt inriktning från guldsmed till modern soul. Efter gymnasiet började jag köra bakom vänner och jag freaked the fuck out varje gång eftersom jag hade sån scenskräck. Jag älskade ändå den där känslan av total eufori som då och då infann sig på scen, så jag var liksom tvungen att fortsätta.

Din musik är väldigt unik, den har sounds från klassisk pop, r’n’b, electropop och din röst låter väldigt soulig. Var får du dina influenser ifrån? 
– Allra mest influeras jag av låtar med framtidsljud, som Teardrops av Massive Attack och Sigur Rós Ekki Múkk, och av låtar som väcker minnen. Mamma spelade alltid Sade för mig och jag spelade alltid Jimmy Nail för min lillasyster. Metallicas Nothing Else Matters förändrade för alltid min syn på gitarren och jag blev kär vid första ögonkastet till Ghetto Superstar (Pras feat. Mya och Ol' Dirty Bastard). Jag har gått igenom hela mitt liv till The Miseducation of Lauryn Hill, Sistah Nancy, Marvin Gaye och Michael Jackson. Jag knarkade Lugna Favoriter på nätterna och jag dansade till NRJ efter skolan. Jag blev vuxen till The Streets, Lucy Pearl och Jill Scott. Jag har jättemycket med mig av min uppväxtsmusik.

Vilken genre skulle du själv placera in din musik i?
– Med risk för att låta jävligt bitter: jag passar mig faktiskt för genrer. Jag är djupt trött på alla fack jag placerats i genom åren och tror att vi förminskar människan genom vårt vi- och de-tänk. Det är ett väldigt smalt sätt att betrakta världen på, och jag vill inte göra musik som bara passar ett specifikt format.

Vilken sorts musik lyssnar du själv på?
– Jag lyssnar mest på spår, sällan hela album. Mycket av det jag har i datorn har jag hittat på Hypem och ofta är det remixer men det finns annat som är amazing också.



Du har engagerat dig i organisationen Falling Whistles, som jobbar för att bevara freden i Kongo. Hur ser ditt arbete ut där?
– Det har sett lite olika ut genom åren. Jag var med och startade Falling Whistles i Sverige för fyra år sen och under den tiden har vi växt från ett team i LA till tjugofem team runt om i världen. Min vän Anders Olsson kom till mig och min syrra Sacha och frågade vad vi kunde göra tillsammans för fred i Kongo. Just nu är jag med och utvecklar en musikkampanj med två personer som står mig väldigt nära. Vad jag försöker säga är att det inte behöver vara komplicerat att göra saker som generar positiv förändring i världen. 

Vad händer nu, hur ser framtiden ut?
– Nu är jag tillbaks i studion och skriver på nytt material samtidigt som jag affirmerar en ljus framtid, ett ärligt debutalbum och att ”keep a cool head”.

Mer av Naomi? Lyssna på hennes självbetitlade debut-EP här.