Egentligen är sammanhanget helt fel. Enbart regnet utanför de stora ljudtäta fönstren stämmer in på Paul Auster-stämningarna i The Nationals musik, som annars gör sig bäst i trånga lokaler långt efter mörkrets inbrott.
Men här sitter vi nu, ett femtiotal personer varav hälften är journalister och resten hängivna fans, mitt på dagen i WNYCs ljusa och hypermoderna radiostudio i New York och fnissar tillsammans med den okaraktäristiskt muntra kvintett som ersätter turntable-jonglören Rob Swift på scenen. Det är direktsändning, och så snart sponsorpausen är över ska The National spela låtar från sitt nya album High Violet.
Men när ljuset dämpas hittar bandet omedelbart sina roller, och Matt Berninger sjunger med slutna ögon och med en baryton ger behagliga associationer i både Tindersticks- och John Cale-riktningar.
"It’s a terrible love
and I’m walking with spiders.
It’s a terrible love that I’m walking with…
It’s quiet company"
and I’m walking with spiders.
It’s a terrible love that I’m walking with…
It’s quiet company"
Han tar några planlösa steg på den lilla scenen, och lutar sig fram för fortsättningen av Terrible Love.
"And I can’t fall asleep
without a little help,
it takes awhile to settle down"
I Matt Berningers texter är trasig själ, ensamhet och spöregn det mänskliga normaltillståndet. När jag några dagar senare pratar med bandets trummis Bryan Devendorf, som tillsammans med sin bror Scott utgör The Nationals rytmsektion, undrar jag om de speglar hela bandets sinnesstämning, eller om texterna helt och hållet är Matts ensak.
-- Mest är det Matt, faktiskt. Men vi har ett system som säger att om det finns tveksamma textrader så gäller koncensus. Då brukar Matt skriva om textraden, och så presenterar han den nya för oss. Och så konstaterar vi att den ursprungliga textraden var bättre och så ändrar Matt tillbaka till den. Koncensus.
-- Det är utan tvekan Matt som är The Nationals drivande kraft. Han är den som definierar bandet, som särskiljer oss. Men han är inte den som bestämmer i bandet. Vi är en sann demokrati. Vilket innebär att vi är i ständig konflikt med varandra.
Demokrati innebär inte bara meningsskiljaktigheter. Demokratins mest utmärkande drag är att det är en långsam process. Det är en av orsakerna till att The Nationals utgivningstakt inte är snabbare. Deras förra album Boxer kom för tre år sedan.
-- Vi är rätt långsamma som personer, dessutom. Även när vi ska till spelningar ligger vi ett halvt steg efter, eller när vi ska gå ut och festa.
Så vad har ni använt mellantiden till?
-- Matt ägnar sig åt sin familj. Han skriver inga texter förrän frustrerande nära deadline. Tvillingarna (Aaron och Bryce Dessner, som båda spelar gitarr) håller sig sysselsatta. Antingen bygger de på sina egna studios eller så startar och genomför de projekt som förra årets dubbelalbum Dark Was The Night.
Och du?
-- Jag spelar. Jag hoppar in hos vänner, Shugo Tokumaro, Rocketship Park, Doveman. Och så försöker jag bidra med lite redaktörsarbete på Soho Press, där jag jobbade innan The National blev ett heltidsjobb.
Vad skiljer då High Violet från sina föregångare?
-- Målet var att göra ett album som var bra nog för oss att leva och turnera med under en tid framöver. Annars var det mesta som vanligt, utom att vi hade Aarons egna studio att arbeta i den här gången.
Inga stora avsteg alltså?
-- Det var mer på förra albumet som vi ville göra något helt nytt. Då sökte vi helt nya vägar att hantera gitarrerna, bort från plockandet. Nu var det möjligen så att vi ville att det skulle vara lite mera ”uppåt”. Om man nu kan tala om ”uppåt” i samma mening som The National.
Svårligen. Men det innebär inte att The National är dömda till en svårmodig och missförstådd existens utanför rampljuset. New York Times lyfte upp dem som stadens bästa band med en stort uppslagen intervju veckan innan High Violet släpptes, och på topplistorna har den gjort omedelbara avtryck. Kommer alltså det stora genombrottet nu? Är The National nästa Vampire Weekend?
-- Hahahaha. Nej. Ingen chans. Vår musik kommer aldrig att nå aldrig ut på det sättet. Visst, vi har många yngre som lyssnar på oss, men vi är fem medelålders herrar. Det stoppar alla sådana utvecklingsmöjligheter, även om vi hade varit intresserade av dem. Och så har vi ett rätt töntigt namn.
Förlåt, hursa?
-- Jag menar, ”The National”, det är inte så cool. I början missförstod folk och trodde att det var något högerextremt, och det var ju riktigt illa. Så är det inte längre, men fortfarande låter det inte så spännande. Visst, det har bestämd artikel, ”The”, men det räcker inte för att göra det till ett cool namn.
High Violet (4AD/Playground) är recenserad här. Videoupptagningar från radiospelningen på WNYC , liksom förstås själva programmet, finns här.
Stad:
Artist:
Kategori:
