Miley Cyrus, urexemplet på hur kulturell appropriering normaliserats.
Min mormor brukar säga att det är lätt att vara generös med andras pengar. Det är det onekligen. Och det är lätt att vara generös med andras kultur. Det är lätt att tycka att det är bra att man får ta, när man aldrig behöver ge. Desto svårare är det att inta det andra perspektivet. Tydligen.
Det är lätt att avfärda något som vänstervriden identitetspolitik, så länge man enbart framställer det som en fråga om konstnärliga begränsningar. Det är där frågan brukar hållas. Som om det bara handlar om att begränsa en (apolitisk) kultur som borde vara fri, öppen, flödande. När man lägger diskussionen på den nivån flödar argumenten om enskilda personer som man gillar. Elvis gjorde bra låtar! Miley Cyrus dansar snyggt! Diplo är en bra producent!
Frågan borde istället vara: varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
Jag vill att man ser det som en fråga om vilka vi som samhälle ger värde. Jag vill inte att vi ska göra som Karin Olsson, och nämna maktaspekten i ett litet inpass, en liten notering; när den i själva verket är central.
För kulturell appropriering handlar inte om inspiration, om konstnärligt utbyte; det är inte en global jamsession där man ger och tar, lägger ett riff, får ett solo tillbaka. Om det vore så vore det inget problem. Eller snarare: om det ser ut på det viset är det inte kulturell appropriering. För själva skeendet är beroende av att den som tar befinner sig i just ett överläge, där den har makt att överta och omdefiniera.
Men Karin Olsson väljer att inte problematisera detta ytterligare. Istället lyckas hon, förmodligen oavsiktligt, bevisa hur stor makt kulturell appropriering verkligen har. Hon skriver om Miley Cyrus twerk, och inte ens där nämns afroamerikaner och den svarta hiphopen som upphovsmän till denna dans. Istället utraderas deras existens helt och hållet. Plötsligt är dansen synonym med Cyrus, och någon avlägsen afrikansk traditionell dans; den afrikanska diasporan av slavättlingar i USA som själva utvecklat och förfinat denna dans är helt frånvarande i narrativet. Det är makt.
Kanske kan diskussionen bli effektivare om vi istället började likna det vid gentrifiering. I slutändan är det inte de från början boende i ett arbetarklasskvarter som tjänar på att hipsters och konstnärer flyttar in och öppnar gallerier och froyo-ställen. De gör inga klipp på den stigande bostadsmarknaden, allt de får göra är att flytta längre ut, till ännu sämre bostäder, ännu sämre kvarter. De som hyllas och tjänar pengar på att ta existerande uttryck ifrån svarta eller bruna kroppar och iklä sig dem för att sprida den till en vit publik, ger inget tillbaka till dessa upphovsmän. Deras status ökar inte, de ges ingen agens eller ens kredd. Men kanske framförallt – det ges ingen ekonomisk ersättning, vare sig till enskilda personer eller till det community de tillhör.
Jag vet att man inte kan hyra kultur. De som från början kom på ett uttryck är fortfarande fria att utöva det, oavsett hur många Diplos, Elvisar eller Mileys västvärlden producerar. Men medan somliga tjänar miljoner, lever andra kvar i marginalisering, ekonomisk eller kulturell. Allt som oftast båda.
Det vore kul om kulturskribenter kunde börja sympatisera med dem istället.
Valerie Kyeyune Backström är skribent på Rummet. Hon har för Nöjesguiden tidigare skrivit om bland annat Mapeis syn på Sverige, Raskortet och Donald Sterling.
