Valerie Kyeyune Backström: "Mapei belyser det slentrianrasistiska Sverige"

15:02 7 May 2014

Ibland behövs det en utomstående för att man själv ska fatta hur skeva saker är. I Sverige fastnar vi så ofta i vår föreställda bild. Som om vi hade något slags patent på godhet, den där påstådda toleransen, öppenheten. Så många av oss som aldrig känt av den, som med hela kroppen vetat att den är en lögn. Det är fint att vi börjar prata om det. Såsom de gjort innan oss. 

När den svenska artisten Mapei är med i den amerikanska radiokanalen Hot 97:s morgonprogram pratar hon inte om midsommarkransar eller smultron på strå, hon pratar om något annat minst lika svenskt – rasism. Hon pratar om den svenska upphängningen på rasord, om debatter där vita kämpar för sin rätt att säga n-ordet, att få äta och kalla det n-ordsbollar, att få njuta av raskarikatyrer på godispåsar. Att som svart kämpa för att slippa bli kallad samma ord.

Det speciella är inte bara vad hon säger, vad hon levererar med imponerande värdighet och välavvägd humor, det speciella är också hur det mottas. Hur Ebro, den afroamerikanska programledaren blir helt chockad: ”I did not expect that from Sweden!”

Vi tycker att mulatt är den neutrala beskrivningen av ett barn med en svart och en vit förälder. Så normalt att kultur- och designchefen för Kulturhuset, Marianne Lindberg De Geer, använder det frekvent på sin twitter, och sedan blir upprörd när svarta reagerar. Ebro säger det så självklart; det är en gammal slavterm för “halvblod”. Sättet han säger det på får mig att tänka på Sverige som ett land kvar i The Dark Ages. Det är vi kanske.

Men vi har vant oss. Vi har vant oss vid n-ordet, normaliserat det till den grad att Malou von Sivers kan sitta i sitt morgonprogram Efter tio och inte bara använda ordet frekvent, utan också be sina gäster berätta om varför de gillar ordet så mycket och varför de använder det. 

Man brukar säga att vi kan göra så i Sverige för att vi i Sverige inte delar resten av västvärldens koloniala historia. N-ordet här är inte samma som n-ordet där. Vissa av oss glömmer snabbt. Historien kan skrivas om, ändras så att det passar somliga bättre, passar in i en självbild som från början är en lögn. 

Sverige är sill och potäter. Men sillen mättade inte bara fryntliga bönder, den såldes och fyllde lasten i den transatlantiska slavhandeln där Sveriges inblandning glömts bort, salt och äcklig utgjorde den basfödan för tillfångatagna afrikaner som transporterades som djur, lastade på skepp. Packade som sillar. Och Sverige blev rikt, sålde järn som blev bojorna, kedjorna runt slavarna. Tillsammans med Danmark transporterade vi över 100 000 afrikaner till en framtid, om de ens överlevde den fasansfulla båtfärden, i slaveri.

Här på hemmaplan hade vi det också fett. Ända fram till 1900-talets andra hälft kunde man se svarta visas som levande utställningsobjekt på nöjesparker och kringresande tivolin. I Norge vill man nu ställa ut oss på nytt.

När man på SVT-sajten PSL nämner Mapei-intervjun skriver man att hon har en deppig syn på Sverige. Som om att det fanns ett val, som om det handlade om attityd, när allt hon gör är att leverera fakta. Jag tänker att det är Sverige som är deppigt, och att vi borde göra något åt det. Jag tycker att Mapei verkar glad.

Valerie Kyeyune Backströmskribent på separatistiska forumet Rummets.se. Valerie har tidigare skrivit för Nöjesguiden om Raskortet, hur Lily Allens feminism förtrycker svarta kvinnor, och Ronald Sterling och "the new black"

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!