Nicolas Winding Refns återkomst till hemlandet sker i form av en musikvideodoftande hämndresa i neon. Men först en recap.
Den danska regissören och manusförfattaren Nicolas Winding Refns karriär har alltid präglats av revolt och förändring. Han har gått från enfant terrible till skuldsatt familjefar som behövde bli sell out till trendsättare. I början av januari släpptes serien Copenhagen Cowboy på Netflix. En auteur har återvänt till sitt hemland. Kanske har han också hittat sitt nya format.
Den danska filmen hade tappat fart under det tidiga nittiotalet. Under föregående årtionde hade både Bille August (Pelle Erövraren (1987)) och Gabriel Axel (Babettes gästabud (1987)) prisats på Oscarsgalan. August lämnade landet efter Den goda viljan (1992). Axel stannade kvar, men bytte språk med det högburna, historiska dramat Prince of Jutland (1994). 1993 ansåg filmetablissemanget att den putslustiga komedin Friställd, om arbetslöshetspåtvingad identitetskris, var värd ett Bodilpris (danska versionen av Guldbaggen). Filmklimatet var ljummet medelålders. Dåtidens ungdom blev knappast febersjuka av uppspelthet. Någonting behövde hända.
Förändringen blev drastisk. Samtidigt som Dogme 95-manifestet korrlästes en extra gång detonerade Nicolas Winding Refns Pusher (1996). Filmen, som skildrar brutalt gangsterliv på svartklubbar och i skabbiga gränder, hade ingenting med den Thomas Vinterberg och Lars von Trier-ledda rörelsen att göra. Men likheterna är många. Gerillafilmad ute på stan i Köpenhamn, i naturljus och med grynigt, handhållet foto. Inget teatersmink, ingen pompös Oscarflört. En oförlöst generation stod redo att skapa någonting nytt.
I förtexterna presenteras filmens persongalleri som om det vore en polisiär lineup. Hotfulla, spöklika konturer tonar fram ur mörkret. Pulserande, instrumental rock spelas. Det var som att den nya tidens film sipprade fram från underjorden och krävde sin plats i ljuset. Därefter följer en desperat helvetesvecka. Underhuggaren Frank (Kim Bodnia) är skyldig bossen Milo (Zlatko Buric) hundratusentals kronor. Varenda öre ska slantas upp inom de närmaste sju dagarna. Annars ryker huvet.
Filmen har en ungdomlig energi passande en debutant. Kameran hökar bakom Franks axel när den klantige smågangstern testar vad som helst för att dra in snabba pengar. En heroindeal går åt helvete och Frank får sprinta för glatta livet längs Gammel Kongevej, alltmedan ett skränigt gitarrsolo bedövar öronen. Nya idéer behövs. Tillsammans med råskinnet Radovan (Slavko Labovic) försöker de hämta in en skuld från en pundare. Skrället är pank. Kanske kan lösningen vara ett bankrån. I stället blåser pundaren huvudet av sig själv på plats och ställe. Filmen är rå. Men framförallt pulserande. Energin är smittande.
Den första stora förändringen kom efter uppföljaren Bleeder med den tredje filmen – det lågmälda sorgedramat Fear X (2003). Ordningsvakten Harry (John Turturro) är försatt i djup sorg. Hans fru har blivit mördad. Ingen vet varför, kanske förlorade hon livet av ren slump. Harry köper inte det. Han matar igenom varenda övervakningsfilm från mordplatsen han kan få tag i. Mördaren ska hittas. Kanske kan det hjälpa att läka honom.
Stilen var som förbytt. I stället för en nervig dokumentärrealism är filmen malande somnambul. Harry tillbringar dagar och nätter framför gryniga VHS:er. Han har ingen framtid, ingenting att leva för. Sinnesstämningen dikterar stilen. En suggestiv ljudmatta suger in en i Harrys avtrubbade värld. Minnen av den förlorade frun med positivt graviditetstest smälter in i det tomma nuet. Harry kämpar vidare. Till och från dyker drömska gestaltningar upp. Som en svart kontur av en barnhand inuti i en blodröd havande mage. Tempot är makligt och känsloläget svalt.
Refn letade efter ett utryck. Den handhållna kameran hade blivit statisk. Panoreringarna eleganta. Men han famlade. Filmen är förvisso ganska effektiv. Den skildrar avdomnade känslor med precision. Jag känner med Harry. Men allting är bara lite grann. Det drömska är en liten krydda. Musiken ett hjälpmedel i stället för huvudnummer. Det är Refns lightvariant av ett ångestridet drömspel. Både förr och senare är en sak tydlig: Refn bör aldrig spara på krutet.
Filmen satte karriären i sank. Den fick ljummet mottagande och försatte småbarnspappan Refn i skuld. Han behövde en säker inkomst. Utvecklingen fick därför sättas på paus. Motvilligt återvände han till det han kunde utan och innan. Han drog hem till Köpenhamn och gjorde två bejublade uppföljare till Pusher. En säker karriärväg som inhemsk crimeauteur verkade ligga öppen framför hans fötter. Han valde någonting annat. Han drog till England och gjorde Bronson (2008), en mörk A Clockwork Orange (1971)-inspirerad komedi om den notoriskt uppmärksamhetstörstande brottslingen Michael Peterson. Den gick väl hem. Han hade nu även nått framgång på en internationell scen.
Karriärens hittills största stund kom några år senare med Drive (2011). Filmen är en retrofabel stöpt i åttiotalsvurm. Den osannolikt skickliga bilföraren ((Ryan Gosling) försöker rädda sin olycksaliga granne (Carey Mulligan) från Los Angeles undre värld. Filmen blev genast en sensation. Den prisades på Cannes och cementerade Ryan Goslings stjärnstatus. Kavinskys Night Call, som spelas under den spektakulära öppningssekvensen, blev genast en hel generation filmnördars nya favoritlåt.
Drive blev kulmen av ett årtionde med engelskspråkiga filmer. Refn hade plockat det bästa från de tidigare filmerna. Det drömska från Fear X. Det långsamma tempot från den surrealistiska vikingarullen Valhalla Rising (2009). Den smittande poppigheten från Bronson. Refn hade även inspirerats av en brokig skara regissörer. Från Jean-Pierre Melville till John Hughes. Allt smälte ihop till en sömlös mix.
Den kändes, trots alla disparata influenser, egen. Som någonting nytt. Med tiden har filmen blivit så inflytelserik att den idag känns förhållandevis ordinär. Neondränkta nätter och mjuk electronica har varit stapelvara inom såväl film som reklam sedan 2011. Kanske är det priset det kostar att bli älskad av alla.
Än en gång hade Refn skapat sig en säker plattform för den fortsatta karriären. Han verkade veta vad hans publik ville ha. Än en gång sket han i att kapitalisera på den gynnsamma positionen.
Efter Drive följde Only God Forgives (2013) och The Neon Demon (2016). Filmerna är medvetet provokativa. Våldet, som i Drive är spektakulärt och filmiskt, är äckligare och mer svårsmält. Lemmar kapas, ögonglober förtärs. I Drive kretsar allt kring en öm och sött skildrad romans. Sådant publikfrieri var det nu slut med. I stället satsade Refn allt på en stilistisk explosion. Musiken är förvisso fortfarande elektronisk. Men i stället för slick är den bombastisk. I stunder spelas stycken flera minuter i sträck. Neonfärgerna från Drive är nu ännu mer brännande och flera sekvenser utspelas i stroboskopiskt sken.
Det var som att Refn behövde göra revolt mot sin egen succé.
Mot slutet av 2010-talet var det återigen dags att testa någonting nytt. Film byttes mot serie med den sleaziga neo noir-sagan Too Old to Die Young (2019). Den själlösa detektiven Martin (Miles Teller) är lagens långa arm. Men också hämnare i undre världen. Han börjar sedermera utveckla ett samvete. På jakt efter de grisigaste skurkarna han kan komma över dras han djupare ner i ett nihilistiskt Los Angeles-träsk.
Den här gången verkade formatet vara lockelsen. När Refn intervjuades av Indiewire växlade han friskt mellan film och serie för att beskriva sitt senaste alster. Till slut nöjde han sig med etiketten streaming. Han liknade streamingvärlden med ett oskrivet blad. Inga regler hade ännu standardiserats. Möjligheterna oändliga.
Denna nyfunna frihet nyttjades främst i upplägget. Avsnitten är av varierad längd. Det längsta är nittiosex minuter, ungefär lika lång som hans filmer brukar vara. Medan den kortaste episoden klockar in runt knappa halvtimmen. Refn filmade serien som om det vore en film och avsnittsindelningen var rena efterhandskonstruktioner. Episoderna fungerar lite mer som bokkapitel, med varierande tidsrymd och tempo.
På så vis har inte de olika delarna tydliga början, mitt och slut. Det påminner om hur David Lynch portionerade ut sin Twin Peaks: The Return (2017). Vissa avsnitt är bara uppbyggnad. Inga klimax.
Tanken är, enligt Refn, att man ska kunna hoppa in när som helst i serien. Börja med episod 7? Varför inte. För att göra sin poäng ännu tydligare sammanfogade Refn avsnitt fyra och fem inför seriens pompa och ståt-premiär i Cannes. Kronologi spelade inte längre någon roll. Film flyter in i TV och mynnar ut som en oreglerad skapelse.
Den ungdomliga energin från nittiotalet hade sen länge ebbat ut. I stället sneglade Refn mot slow cinema när han iscensatte den ena utdragna sekvensen efter den andra. Resultatet är säreget och tar mig ett bra tag att greppa. Vanligtvis i slow cinema följer man en hemmafru som skalar potatis i en kvart eller två. Tempot ska fånga vardagens tristess samtidigt som upplevelsen är tänkt att bli uppslukande. En liknande långsamhet finns i Too Old to Die Young, men används till motsatt effekt. Explosiva situationer, som droguppgörelser, utspelas i potatisskalningens tempo. Satt till experimentell elektronisk musik och ögonsmältande ljussättning.
Seriens mest minnesvärda sekvens är en biljakt i ökenlandskap. Martin, som nu utvecklat ett samvete, mördar en porrfilmare, som specialiserar sig på våldtäktsfilmer, med ett skott i huvet. Han rymmer från en lagerbyggnad, som vanligtvis är dedikerad åt bottenlöst perverterad dekadens. Martin kastar sig bakom ratten. Skurkar följer efter. När Refn iscensatte jakt i Pusher var det med sprintsteg till rockriff. I Drive vrålande motorer, slow motion och baklängesåkning. Den tiden var förbi.
I Too Old to Die Young börjar sekvensen förvisso med energisk electronica och korsklippning när jagande bil närmar sig Martin. Men ute på vägarna, när jakten drar ut på tiden, bytts stämningsläget. Barry Manilows Mandy börjar spelas. Den längtansfulla skönsången sätter en mjuk ton. Bilförarna börjar gäspa bakom respektive ratt. Bilderna smälter in i varandra. Scenen känns som en delad vakendröm om någonting vackrare. Natt blir till dag. Ömsint poesi bytts ut mot slapstick när den följande bilen, som råkar drivas av el, börjar krångla. Ton avlöser kontrasterande ton och Refn har aldrig varit lika egen. Och kanske aldrig lika bra.
Nicolas Winding Refn har snart varit verksam i trettio år. Han är fortfarande i konstant förändring. Med Copenhagen Cowboy fortsätter han med i serieformatet. Eller streaming, om han så vill. Han fortsätter även att testa gränserna i en medieform som ännu inte stelnat. Kanske återvänder han till traditionell film förr eller senare. Mig spelar det ingen större roll så länge han inte är återhållsam med krutet.
Copenhagen Cowboy visas på Netflix.
