Västkustwestern

Den första reaktionen man får när man lyssnar på Björn Olssons nya skiva, är att man måste skratta. Här tror man att man ska få höra en fortsättning på de vemodiga orgelstämningar den forne Union Carbide- och Soundtrack of Our Lives-gitarristen skapade på sin första soloskiva, [I]Instrumentalmusik... att sjunka in i... eller kanske att försvinna till[/I]. Och så är första låten en calypsolåt som heter [I]Schweinfest[/I]. Sedan följer en easy listening-låt som heter [I]Hello![/I], några variationer på ett storslaget westerntema à la spaghettiwesterns tonsättare Ennio Morricone samt en fiolvals Benny Andersson skulle vara stolt över. Nu skrattar man inte längre. Man är mållös. Förvirrad. Vad menar han? Så lyssnar man igenom plattan en gång till och drabbas av kraften i de ofta fruktansvärt vackra melodierna och den känsla med vilken de är inspelade. Sådan här musik kan man bara göra om man bakom alla skruvade infall är fullständigt uppriktig. Björn själv är ganska kortfattad när han beskriver skivan, och nöjer sig med att konstatera att den förra hade mer mening. Den här är mer splittrad. [B]Har du lyssnat på Ennio Morricone?[/B] - Ja, honom gillar jag mycket. Det är sorgligt, stort och mycket arrangemang. Det är inte finkultur, det gillar jag. De gjorde ju både filmerna och musiken under pseudonym i början, för det var ingen som visste om de var beredda att stå för det sedan. Det är ganska grymt tycker jag! De måste ju uppenbarligen ha gillat det för det är grym känsla i det. Fast de vågade ändå inte stå för det. Så känner jag lite med. [B]Varför har du kvinnokläder på pressbilderna?[/B] - Det är så tråkigt att läsa om alla människor hela tiden som ser så allvarliga ut, det är alltid samma. Det är kul att bara förstöra, precis som om man inte menar nånting. Det gör jag ju, men man behöver ju inte trumpeta ut att man menar allvar.