Vad gör Stockholms filmfestival fel?

De senaste 25 åren har Stockholms filmfestival lyst upp höstmörkret. Victor Schultz korkar upp champagnen för att fira, men tar sig även tid att fundera över festivalens vägval och ambition.

I november 1990 öppnade David Lynch den första upplagan av Stockholms filmfestival med en popsatirisk roadmovie vid namn Wild at Heart. Ett halvår tidigare hade filmen kammat hem Guldpalmen i Cannes, och för grundarna Kim Klein, Git Scheynius och Ignas Scheynius framstod den nog som ett säkert kort för en nybakad filmfestival. Semiartsy mainstreamfilm – vad kan gå fel? Sedan dess har SFF varit en hösttradition för flertalet av landets kritiker, skådespelare och filmskapare. Själv kan jag enbart räkna ihop ett tiotal spridda visningar, men har alltid lockats av åtminstone ett par av de gästande auteurerna och utvalda filmerna. Det var intressant att höra Gus van Sant tala om sin karriär i samband med att han tilldelades Stockholm Visionary Award 2010, liksom att se Cary Fukunaga prisas för sitt mästerliga regi i Sin Nombre. Genom åren har SSF lockat en bred publik och säkerligen också haft en folkbildande funktion för Stockholmarna. Således kändes det både relevant och rimligt att göra ett uppslag om tillställningen lagom till detta 25-års jubileum. 

I uppstarten till den här texten pratade jag med en del kulturkonsumenter och kunde snabbt konstatera att fler än väntat väljer att ligga hemma på soffan när novembermörkret gör sig påmint, för att istället ta tåget till Göteborgs filmfestival i slutet av januari. 

Att SSF skulle mätas och vägas mot sitt större välmående syskon i väst stod klart redan från första dagen. Och då den nordiska mittpunkten redan var befäst blev festivalen tvungen att söka efter en annan nisch, som öppnade för en samexistens, eller rentav symbios. Således valde SSF att blicka ner mot kontinenten, som man ofta gör, i ett försök att skapa en svensk version av medelhavskustens flärdfulla dignitärer, där superstjärnor frekventerar de röda mattorna i all oändlighet och tillställningarna är lika mycket spektakel som filmfestival. I denna anda vigde SFF de första åren åt nittiotalsfilmens fixstjärnor som bröderna Cohen, Quentin Tarantino och Lars von Trier. Och någonstans där utkristalliserade sig kärnan i den kritik som då och då riktas mot festivalen.

Utan etablerade filmskapare som redan prisats och utan filmer som redan hausats upp och säkrat svensk distribution är försöken att frambringa lite glamour helt enkelt dömda att misslyckas (värt att notera är att Stockholms filmfestival äger rum sent på året, ett bra tag efter de stora festivalerna). För även om Sin Nombre var en lika viktig som välgjord film hade den redan hunnit hyllas världen över och dessutom fått ett svenskt premiärdatum som låg bara ett par veckor efter SFF. Och även om Gus van Saint var väl värd äran råkade han vara en av planetens mest uppburna regissörer 2010, med kritikerrosade Oscarsuccén Milk precis bakom sig. På samma tema har Stockholms filmfestival lagt stor vikt vid de årliga Red Carpet-visningarna, där man utlovat mingel, dryck, snacks samt chansen att få spana in en regissör, skådespelare eller svensk b-kändis. 

Det breda anslaget i all ära, men finns det inte något trött med att se en film som redan etablerats som mästerlig, och dessutom snart går upp på vanlig bio? Blir det inte mer förhandsvisning än festival-visning? Finns det inte något trött och oinspirerat med att se en regissör eller producent tacka för det 17:e festivalpriset i raden, jämfört med att se en mer eller mindre okänd film ta en festivalpublik med storm och en debuterande regissör föräras hens kanske allra första stora pris? Och på samma tema: Är det verkligen rimligt att samarbeta med SF och pusha för filmer som redan är inköpta av biografkoncernen när vi trots allt har ett biografmonopol och en aldrig sinande mängd kvalitetsfilm från världen över som saknar distribution? Vore det då inte bättre, och framför allt mer intressant, att ge primetime-utrymmet till de oetablerade filmerna? Vore det inte intressant att fördjupa ambitionen vad gäller vilka filmer man väljer att introducera för den breda publiken? Jag menar det på ett positivt sätt, SSF är en bra plattform som kan göra mycket för filmen. 

SFF säger sig ha en feministisk strategi, men varför inte låta denna dominera festivalen? Fortsätt på den väg som man etablerat med långfilmstipendiet, om inte annat för att korrigera de dystra siffrorna som nittiotalets vurm för manliga genier lämnat efter sig (2 kvinnliga mot 23 manliga regissörer när det gäller öppningsfilm, 6 kvinnliga mot 19 manliga när det gäller vinnare av Bronshästen). Behåll för all del fokuset på internationell film, men glöm Rivierans glamour, det är nästan alltid pissväder i Stockholm i november, oavsett eventuell julbelysning.

SFF i siffror

Totalt antal filmer som visats från 1990 till 2013: 3 466
Totalt antal filmdagar från 1990 till 2013: 254

Wanda Bendjelloul

Filmkritiker

Vilket festivalminne har du återberättat flest gånger?

– Jag måste direkt avslöja att jag är en sådan rebell att jag inte riktigt gjort SFF alls genom åren. Har inte många minnen. Men den gången då en man ramlade från balkongen på Röda Kvarn under visningen av Todd Solondz Storytelling. Eller när en av mina favoritregissörer Claire Denis mottog Lifetime Achievement Award förra året.

Regissör och skådespelare

Berätta om den första filmen du såg på Stockholms filmfestival?

– Blow av Antonia Bird. Jag var kär i Damon Albarn. Vi ljög om vår ålder för att komma in. Eller Fear and Loathing in Las Vegas. 

Vilket festivalminne har du återberättat flest gånger?

– På en prisutdelning sa jag åt Jesper Ganslandt att jag ville regiassa honom. Det slutade med att han castade mig till Blondie.

Varför säger alla att Göteborgs filmfestival är coolare än Stockholms?

– Varför? Stockholms har glansiga trottoarer och vacker julbelysning. Perfekt bioväder. Göteborg är iskallt i februari, man vågar ju knappt lämna hotellet.