I augusti släpper han album och gör sommarens enda spelning på Way Out West. Hurula berättar om nya albumet Existens, om när Iggy Pop skrek åt honom och varför denna skiva kanske blir hans sista.
Det finns ett uttryck inom sociologin, habitus, som innebär att din uppväxtmiljö kommer att forma ditt sätt att tänka, föra dig och till och med ditt tycke och smak. Det innebär lite hårdraget att om du har växt upp med bruna bönor och fiskpinnar så kommer du förmodligen att fortsätta tycka att det är manna från himlen även när du blivit Bitcoin-miljardär. Sedan urminnes tider har detta koncept fungerat som kreativt sprängstoff – vare sig du är Jenny from the block eller lovsjunger Sweet home Alabama. Håkan Hellström har byggt sin karriär på att recitera Göteborgs gula sidor. Alex Schulman har skrivit 40 böcker om sina släktingar. Ni fattar.
Det går enligt teorin med andra ord inte att fly från sitt arv. Få artister har dock låtit uppväxten vara så central i sitt skapande som Robert Hurula. I över ett decennium har hans musikaliska uppgörelser med uppväxten förfört såväl frustrerade tonåringar i bruksorter som övervintrade panda-popare och har, om än kanske lite motvilligt, gjort honom till rockstjärna med det svenska folket.
Hans nya album Existens släpps i början av augusti och sammanfaller med hans enda spelning för sommaren. Två singlar, Ett annat språk och En döende planet är redan ute, och hintar om att det precis som på de tidigare skivorna även denna gång rör sig om ett stycke paketerad angst – även om detta paket verkar vara inslaget i lite glansigare papper. Men lika explosiv som han är på scen, lika fåordig är han i PR-sammanhang. Det är därför med viss spänning som jag tar mig till skivbolagets kontor för att träffa honom.
När jag kommer in i rummet sitter Hurula nersjunken i en coffee table-bok om grafisk design. Vi hälsar, och sedan sjunker han in i boken igen. Han fastnar framför en sida med omslaget till Joy Divisions Unknown pleasures, med de ikoniska radiovågorna i svart och vitt.
– Det blir inte bättre, säger han.
Om en dryg timme ska han iväg, och jag noterar resväskan bredvid honom. Den är fylld med bläck, nålar och en tatueringsmaskin. Ikväll ska han gadda branschfolket på skivbolagets fest.
– Det var länge sedan jag gjorde något sånt här, men jag ritade upp tjugo schabloner inför ikväll. Men jag hoppas att någon kör en spontantatuering senare på kvällen.
I och med att Existens släpps om ett par månader har han ännu inte förberett sig på att prata om albumet. Men eftersom det ska bli en intervju bestämmer vi oss för att göra ett försök.
– Jag har inte sagt det här innan, men jag tänkte redan innan jag började spela in den att min nästa skiva kanske skulle bli min sista. Jag har gjort ganska många skivor på kort tid och det har varit roliga projekt, men i efterhand har jag känt att det kanske har handlat mer om projektet än något som jag ska leva med. Denna gång tänkte jag att om det inte blir några fler skivor så får det här duga. Allt jag önskade att jag hade gjort ordentligt tidigare ville jag göra nu.
Känner du ofta så efter att du är färdig med en skiva?
– Ja, det känns alltid så. Den dagen man bara är nöjd med sin senaste skiva finns det ingen anledning att göra en till. Jag är heller aldrig nöjd med min egen insats. Men det brukar också märkas på hur många låtar från skivan vi spelar live sedan. Från de senaste har det varit kanske en eller två som jag fortfarande gillar, men det känns som att det är fler från denna skiva som kommer att hänga med. Eller, jag lurar mig själv att det är annorlunda denna gång!
Efter att låtarna hade fått ligga och långputtra likt en tonkotsu-buljong var inspelningen snarare som att slänga ner ett paket Samyang ramen i kastrullen. Bandet fick lära sig låtarna på en vecka för att sedan kastas in i studion och spela in dem på kort tid.
– Jag hade suttit med alla demos och spelat in alla instrument själv gång på gång i ett och ett halvt år. Jag kände att jag höll på att bli galen ibland. Därför bestämde jag mig för att spela in allt live med sång, bas, gitarr och trummor på två dagar tillsammans med mina vänner. Jag ville att det skulle finnas spontanitet i det. Vi spelar inte efter metronom, och det är rätt svajigt och löst egentligen.
Det hörs på vissa ställen, och jag tyckte att det kändes rätt uppfriskande.
– Jag tycker att det känns skitviktigt att ha gjort det på det här sättet. Jag börjar bli så trött på musik som inte har ett temperament. Det kanske är för att jag blir äldre, men när jag hör ny musik så tycker jag inte att det känns som att någon är peppad på att refrängen kommer. Det är bara vers, refräng – och sedan är låten slut liksom.
Du har ju rötter i punken. Går det att ta ränderna ur tigern?
– Jag tror att hur mycket jag än försöker så har jag gjort tusen spelningar på golv, fester och vardagsrum. Så jag behöver inte anstränga mig för att det ska bli punkigt. Snarare behöver jag anstränga mig för att det inte ska bli punkigt. Att jag inte skriker för mycket när jag sjunger och så.
Fastnar du lätt i detaljer?
– Ja, men det handlar kanske inte om perfektion, utan snarare att få till en viss känsla.
Perfektion kan ju vara väldigt väsensskilt. Det är ju inte samma för en bluesmusiker på 50-talet som det är för Max Martin tänker jag.
– Precis. Perfektion kanske är något man får gåshud av, och då handlar det inte om hur korrekt det utförs.
Hurula har tidigare uppmärksammats för sina socialrealistiska texter. Inte minst återkommer han till uppväxten i Luleå, en tillvaro som han även berättat om i ett uppmärksammat sommarprat och som har varit allt annat än trygg.
– Det är ingenting jag har planerat egentligen. Men jag har haft det lite svårt på olika sätt, och kanske känt mig missanpassad. Men man skjuter ju sig själv i foten ibland också, och tänker att om man inte skulle sjunga om just de här sakerna så kanske det skulle vara mer kommersiellt. Men det är vanlig musik jag gör. Om du sjunger en refräng och sen kommer en vers och en refräng igen, är det ju en poplåt.
Du har vunnit Årets rock på Grammisgalan tre gånger och nominerats fler gånger än så, men du ser ändå dig själv som en popartist?
– Rock låter så jävla fult. Vad är rock egentligen? Då tänker jag typ på band som Creed och Nickelback. Årets Rock’n’roll hade känts skönare, för det svänger liksom lite mer. Men de får kalla mig vad de vill, och vill de ge mig ett pris så tackar jag och tar emot.
Över tio år har gått sedan debuten Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för, och även om mycket är sig likt har han hittat ett sätt att förhålla sig till sitt skapande.
– Jag var lite ovan i början att skriva om så privata tankar i en låt. Att skriva en text och sjunga den blir så bagatelliserat på något sätt. Det är ett sådant jävla förminskade av en allvarlig händelse, vilket jag tycker är ganska skönt. Men samtidigt är jag lite rädd för att veta exakt hur det går till när man skriver en låt. Jag hittade 51 sidor med text i min drive-app till låten En döende planet. Jag läste och kände, ”gud det här ser ju ut som att jag är mentalsjuk”. Det var nästan samma text på alla sidor, som jag bara hade gjort små ändringar i. Jag insåg då att jag hade börjat skriva på den för länge sedan, men att den inte kändes rätt förrän nu.
Leonard Cohen skrev väl typ 80 verser till Hallelujah?
– Okej, fast skillnaden är att alla 80 av hans verser är bra.
Efter sommarpratet 2023 anade bokförlagen en bästsäljare och började vittra blod. Erbjudandena avlöste varandra, men följdes gång på gång av ett tydligt nej. En natt vaknar han av att han har skrivit en bok i sömnen. Av de litterära alstren blev bara titeln kvar.
– Först hade jag tänkt att skivan skulle heta Halloween, men när jag bestämde mig för omslaget så funkade det inte alls. Det såg ut som ett jävla skämt. Sedan så drömde jag om ordet existens och skrev ner det. Jag sa i drömmen att boken skulle heta Existens för att det är det största ordet som finns. Det var så jävla fånigt och högtravande, och jag minns att jag skämdes till och med i sömnen. Men det funkade som titel på skivan.
Vad betyder titeln för dig?
– Det handlar om att jag trodde att det var den sista skivan jag skulle göra. Att finnas eller inte finnas. Titellåten kommer från att jag pratade med en kompis från Luleå där vi växte upp. Han skickade bilder på gravstenar som tillhörde gamla vänner och bekanta. Jag började skriva om folk som inte finns längre och varför jag finns kvar. Det passade, kände jag.
Dyker sådana existentiella tankar upp oftare när man blir äldre?
– Ja, precis. Man börjar se att krönet har passerats. Jag har två barn som är 12 och 14, och den åldern var ju en tid i mitt liv som verkligen formade mig. Nu står jag bredvid och ser hur de skapar sina egna minnen. Så det är klart att man börjar fundera på sin existens och att man en dag inte kommer att finnas.
Luleå-kopplingen har ju varit stark under din karriär. Hur mycket känner du att du har en inneboende kreativitet och hur mycket är det något som kommit till av din uppväxt?
– Jag har tänkt på det där rätt mycket. Jag har nog alltid varit kreativ, och började måla och rita väldigt tidigt. Men att hålla på med musik var aldrig något jag fattade att man kunde göra när jag växte upp. Men jag använder det definitivt till att skapa en egen värld som jag kan kontrollera. Jag är fortfarande jävligt bra på att stänga ute allt annat till den grad att jag nästan måste göra det under vissa tider på dygnet. För att man blir en så jävla oskön person om man är för bra på att stänga in sig när man är bland andra.
Hur balanserar du det här med att vara så personlig i sina texter men samtidigt behöva skydda dig själv, typ som i dessa situationer?
– Det här är en del av det som kan vara rätt hänsynslös. Men ingen annan har rätt att säga till en hur ens historia ser ut. Men vissa saker är svårare att definiera, och det kanske är därför man skriver låtar. Jag försöker koka ner upplevelser till något förståeligt. Det har också lett till att jag har börjat tänka mer på allt jag har gått igenom.
Jag tycker att det är härligt, för du är en av få i intervjuer som vågar säga pass på frågor.
– Det känns så genant att vara förberedd inför en intervju på något sätt. Jag kan vara imponerad av artister som vet precis vad de ska säga om sin skiva eller rentav har en agenda med det de säger, men för mig känns det konstigt. Men jag vill ju att det ska bli bra ändå. Det vi gör nu är en rätt konstig social grej där en ställer frågor och den andra ska svara, och jag vill ju så gärna att det inte ska vara konstigt.
Det är rätt vanligt att folk dagdrömmer om att de blir intervjuade, typ när de står i duschen. Jag antar att du inte gör det då?
– Nej, det har jag faktiskt inte gjort.
När jag läst intervjuer och lyssnat på ditt sommarprat var jag lite förvånad över att du lyssnar så pass mycket på soul, jazz och hiphop.
– När jag haft perioder där jag skrivit mycket musik blir det ofta att jag börjar lyssna på fel sätt – att jag hör saker i andras låtar och tänker att jag borde gjort mina egna saker annorlunda. Därför är det så skönt att lyssna på jazz, eftersom jag verkligen inte kan spela jazz. Det är samma grej med rap, jag kan inte influeras av någon som rappar. Så därför blir det att jag hellre lyssnar på beats, loopar och annan instrumentalmusik. Då kan jag lyssna utan att behöva jobba.
Du kör din enda spelning i sommar på Way Out West. Hur kommer det sig?
– Det var ett par år sedan, och det brukar alltid vara jävligt kul. Jag kommer också att spela en hel del i höst, rentav in i nästa år. Jag gillar att spela i Göteborg också.
Hurula har tidigare berättat i en intervju om att han inte trivs med att spela sina låtar i dagsljus, och hans musik är kanske inte det första man förknippar med ett hav av soldränkta festivalbesökare. Jag frågar hur han ser på att framföra sina på pappret ganska mörka texter framför en publik som gissningsvis är på en klart muntrare plats mentalt.
– Det är en del av det roliga att få folk att sjunga med i en refräng som handlar om något jävligt mörkt och jobbigt. Jag vill ju att folk ska ha kul på spelningen, men jag kan inte heller skriva partylåtar. Jag vet fan inte varför, men det går bara inte, säger han.
Samtidigt, när jag gick gymnasiet så spelades ju The Cure och The Smiths på fester.
– Precis. Jag tror att man nedvärderar människors intelligens om man tänker att de är så jävla dumma och bara vill hoppa och skrika glada saker. The Cures senaste skiva är ju svinbra, och verkligen ett bevis på att man inte behöver börja sjunga 30 sekunder efter att låten börjat.
Har du något särskilt festivalminne?
– Jag såg Iggy Pop med The Stooges för skitlänge sedan, typ 2003. De hade precis återförenats och det var helt sjukt att det enda stoppet de gjorde i Sverige var i Skellefteå. Jag stod längst fram och fotade första halvan av spelningen för att jag liksom ville kunna minnas att det faktiskt hände. Andra halvan tänkte jag att jag måste ju titta också, så jag tog på mig mina glasögon och stod där som en idiot. Precis då pekar Iggy på mig och skriker ”take off your glasses and fucking rock!” Så då gjorde jag det.
Otroligt. Har du några andra sommarplaner?
– Jag ska läsa böcker, bli smart och lyssna på jazz.
