Vad är det vi saknar med livemusik?

Vårens och sommarens nedstängning av kulturen verkar ha väckt en oerhörd längtan. Kanske är det att mjölka en kossa som redan blöder men vad saknar man egentligen med livemusik, undrar Stina Vickhoff.

Jag minns min sista konsert innan pandemin, och jag vill glömma den. Det var i februari på en anrik scen i centrala Stockholm. Skor var fastlimmade i golvet av söta drycker i highballglas och i sista låten var publiken och jag två centimeter från att bli sprängd i luften av pyroteknik. Livet passerade i revy, vi bad kollektivt vår sista bön och när chocken lagt sig klappade vi håglöst i händerna samtidigt som akten gick av scen.

Jag minns inte min sista arenakonsert innan pandemin, och det är nog för att jag stannade hemma. En röst i mig vägrade sätta sig på tuben ut till Globenområdet, läppja folköl, köpa chipsförpackning med tre chips och sitta på plast. Före att bevittna en livekonsert med en artist jag troligtvis verkligen gillar prioriterade jag att stanna hemma för vi vet ju vid detta laget att det är omöjligt att ta sig hem från Globen och för att inte tala om Friends Arena. Har någon lyckats ta sig därifrån någonsin?

Jag minns knappt mitt sista festivalbesök innan pandemin och det är nog för att upplevelsen varit densamma det senaste decenniet. Nuförtiden kommer minnena från den blöta staden endast till mig som fragment. Dagarna som följs åt när augustihelgen tagit slut är ett töcken av toxiner som inte bara svårt infekterat min lever utan också min hjärna. Innan jag minns spelningarna minns jag taxiresor, köer till berusningsmedel, alkoholutslag och gröna sms som säger "vi står tre träd från ingången" - och sen att aldrig hitta trädet eller vännerna. Jag minns hotelldörrar, hangarer på Hisingen, män som jag vill träffa men som inte vill träffa mig och skogsdungar utan ljus där musikens effekt enkom är ett resultat av substanser snarare än kärlek till musiken. Jag minns att jag tittar på andra kvinnor och raljerar över hur uppklädda de är men innerst inne sörjer jag att jag inte kan ha jeansshorts längre. När jag scrollar bilder består fotografierna från de första åren av mig hoppande framför scener, mina jeansshorts och jag löper i en trekant mellan Azalea, Flamingo och Linné: Jag verkar glad?

På bilder från senare år ligger jag raklång, med såsig uppsyn i en brassestol där Absolut Vodka blandar en drink samtidigt som mina organ skriker till mig att ge dem andrum. Sakteligen tynar jag och min lever bort medan männen runt omkring mig fastnat med nyckeln i näsan. De andra råvarorna är ekologiska.

De senaste kulturdöda månaderna har lett till en översvallande tråkig insikt. Jag är konservativ och vill gå bakåt i utvecklingen. När jag sonderar min egen konsertterräng från de senaste åren är jag uppenbarligen måttligt imponerad och vill drista mig till att fråga; är det nödvändigt att häva publikrestriktionerna på åtta personer? Jag känner mig långt bort från livemusiken inte bara tidsmässigt utan också känslomässigt och jag är rädd att pandemin skapat bestående sprickor mellan oss två.

Under pandemifria tider täcker Tina Mehrafzoon, musikjournalist på P3, flera festivaler per säsong. Hennes festivalkarriär tog fart 2013 och sedan dess har hon rapporterat från de flesta, stora svenska aktörerna — från Brännbollsyran, till Way Out West, till Lollapalooza. Sist hon stod framför en festivalscen var Way out West i fjol.
— När jag kollade på Dua Lipas livestream för ett tag sedan slog det mig att jag ville prata med någon om vad jag upplevde, jag saknar det. Oavsett om det man lyssnar på är fantastiskt eller kefft så är det just gemenskapen jag saknar, säger Tina Mehrafzoon. 

Under 2010-talet har ett skifte skett i svensk festivalkultur - den så kallade "festivaldöden" som egentligen inte blev någon riktig död. Från att ha stått stadigt på campingtältets fyra ben i form av stora aktörer som Hultsfred, Arvika, Bråvalla och Peace & Love till spelare i något mindre upplaga som Emmaboda och Gagnef, är utbudet idag helt annorlunda.

Globalt är tältfestival, med moder Roskilde i spetsen, fortfarande normen men för Sveriges del har stadsfestivaler, med Sweden Rock borträknat, successivt blivit den vanligast förekommande formen. Och med det också en utveckling mot högre standard än så som festivalkartan sett ut i Sverige historiskt sett - ett skifte från spartansk campingfestival till mer bekväm stadsfestival.
— Idag finns det någon idé om att det ska vara lyxigt att gå på festival och stadsfestivalerna har börjat med massa olika VIP-paketeringar. Så var det inte förut. Det lurar absolut ett lukrativt monster i branschen där de försöker få ut så mycket pengar som möjligt, säger Tina.

Publikkapaciteten hos de största festivalaktörerna rymmer långt fler besökare än både Hultsfred och Arvika gjorde på sin prime. Det är onekligen något som lockar med den typen av VIP-paketering.
— Jag saknar att gå på festival men jag saknar inte människorna. Störiga personer som pratar under spelning eller ställer sig framför en. Det blir så tydligt att de inte är där för att se artisten, eller för musiken. Jag känner mig som den där störiga lillasystern som blir borttryckt.

Är det för smooth att gå på festival idag?
— Jag tror bekvämligheten har mer att göra med var festivalen är än festivalen i sig. Den väsentliga skillnaden är ju att man inte campar längre, och med det inte heller vill sitta rätt ner i leran eller som på Roskilde rätt ner i dammet. Stadsfestivalernas approach blir naturligt att det är lite bekvämare och det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt, tänker jag. Mycket av det som vi idag pekar på som en del av lyxpaketeringen är förbättrat av säkerhetsskäl, vilket man kanske inte tänker på när man pungar ut de där tusenlapparna. Du blir förmodligen mindre sjuk av toaletter med tillgång till vatten.

En som kan svara för utvecklingen är Patrick Fredriksson, idag festivalansvarig på arrangören Live Nation & Luger. I början av 90-talet var han med och grundade Luger och 15 år senare Way out West. Ett normalt år lägger han den kommersiella grunden för bland andra Way Out West, Lollapalooza och Summerburst. När dödsstöten för festivalerna slutligen kom förra våren snuddade Patrick för någon sekund vid vad som kunde liknas vid lättnad över att få sin första sommarsemester på över 20 år. Sedan ersattes lättnaden av tomhet.

Även om Roskilde fortfarande starkt influerar svenska festivalarrangörer har det enligt Patrick Fredriksson skett en förändring i och med globaliseringen där publikens sug efter mer välstädade festivalbesök har ökat. Bråvallafestivalen gjorde ett försök att återinföra campingfestival i Sverige men gick i tidig grav efter fem år.
— Idag åker svenskar på Primavera Sound (Barcelona) och Coachella och jämför med dem snarare än klassiska campingfestivaler. De ställer andra krav på oss som arrangör. Vi har global konkurrens på ett helt annat sätt än förut och framförallt måste vi ha en affärsmodell som håller ekonomiskt och där lyckas inte alla.

I vårt samtal blottar jag mina inre skavsår om att den ökade bekvämligheten på festival gjort mig odräglig. Att jag inte bara börjat förakta mig själv utan också alla andra som ser ut att fokusera på allt annat än musiken.
— Det är en myt att säga att festivaler förr hade fler musikintresserade festivalbesökare. Fortfarande idag är det tiotusentals människor som åker till Roskilde bara för festen och skiter i musiken. Men Roskilde får inte den kritiken medan vi ofta får höra att folk inte lämnar VIP:en på till exempel Lollapalooza och Way Out West. Jag tycker inte det är så stor skillnad egentligen då och nu.

Okej, men gör ni det för bekvämt för festivalbesökare idag?
— Ja, det är såklart mer ordning och reda. Det är renare, fräschare, bättre toaletter, godare mat. Vi märker ju en stor skillnad idag att de dyrare biljetterna säljer slut först, så var det inte tidigare. Det finns ett uppenbart ökat intresse för en högre komfort. Samtidigt, om jag var 18 år och mer intresserad av fest än musik skulle jag inte åka till Way Out West. Där kostar ju en öl 69 kronor och på Roskilde kostar den 30 kronor.

— Det är skitsvårt att göra en bra festival. Du ska hitta något som passar alla och folk ska få värde för sina pengar. Vi har 150 programpunkter under Way Out West men om du primärt åker dit för att se två band och dricka öl med dina kompisar, ja då kan det uppfattas som dyrt. Sett till vad man får är det samtidigt sjukt prisvärt. En stor klump är inte dedikerat musikintresserade men det är ju det som är det fina med, mångfalden. Musiken kommer oavsett alltid vara vår viktigaste ingrediens.

Jag minns inte Woodstockfestivalen för jag fanns inte då men är det verkligen så stor skillnad på festivalande då jämfört med idag? Utöver givna faktorer såsom att det i nutid finns fungerande toaletter, mat och vettig säkerhetsstandard? Och idag har folk skor på sig (den vanligaste skadan under Woodstock, enligt tidsskriften Times Magazine, var såriga fötter). Dock verkade folk verkligen "come together", uppskatta och njuta av musiken sett till vad en hört och läst.

Jag älskar lyx men vore det ändå inte en idé att drastiskt försämra standarden på festivaler för att tvinga besökare att se en konsert istället för att sitta på höbal och dricka naturvin eller peka på Tish club och säga: ”Där har HM:s arvinge fest med influencers”? Om brassestolen gjord på återvunnen plast som jag satt i med pizza i munnen inte var så skön skulle jag kanske rest mig och sett Titiyo men det gjorde jag inte. Och om 90 procent av alla törstiga företag slutar locka med "Vi bjuder på dryck"-dagsfester där det man får är en drinkbiljett i singular (aj, red.anm) kanske festivalbesökare inte vaknar upp suicidala på söndagseftermiddag och vill dö efter en trippx3 till technotunneln med vetskapen att de inte sett en enda spelning utöver Studio Barnhus på Bananpiren.

Förutom Woodstock finns ett något mer samtida exempel på att lägre standard inte alltid är av ondo. Vem minns #lex 'Smash fest 2019' när Robyn uppträdde på Sjöhistoriska? En del har förträngt det som ett steg i traumahanteringen men många glömmer aldrig den ödesdigra kvällen där drygt 20 000 personer var i sjönöd. Vittnesmålen om totalt kaos strömmade in — i en artikel i Gaffa rasade besökarna över att det framkommit att pizzorna som såldes både ändrat pris OCH storlek under kvällens gång. Nej, det fanns inte pizza till alla och folk köpte sju xcider istället för två - gott. Bajamajorna var så överfulla att jag literally fick svamp i underlivet men de som överlevde svälten vet att det var en av de bästa konserterna på länge. Vi hade överlevt ett trauma och som vi blev belönade. Om detta berodde på uppträdandets kvalité eller på den bristande logistiken är svårt att bevisa såhär i retrospekt. Det gjorde mig om inte annat påmind om att lite kognitiv dissonans inte kan skada. Upplevelsen förhöjs när du känner att du gått genom eld för den, i mitt fall blev det en antibiotikakur mot svamp.

Så vad saknar jag egentligen med livemusik?

"Plötsligt minns jag gröna sms, alkoholutslag och Uber som avbokas med spirande värme."

Efter intern avstämning med mina organ saknar jag inte berusningsmedlen, sömnbristen, ciggen eller de oregelbundna måltiderna. När jag bortser från de uppenbara tecknen på begynnande ålderdom är det dock i slutändan precis det som fattas mig.

Patrick Fredriksson saknar Smålandsrullen men framförallt "sommaren, ölen och vännerna". Det är så banalt och jag inser att jag är den personen jag säger mig avsky, detta har varit en offentlig uppgörelse med mitt självförakt över min kärlek till det enkla i livet. Det verkar inte te sig bättre än att jag behöver pudla och plötsligt minns jag gröna sms, alkoholutslag och Uber som avbokas med spirande värme.

Tina Mehrafzoon drömmer sig bort till James Blakes spelning på Way out West för några år sedan.
— Jag saknar en fysisk bas dånande i min kropp, den typen av bas som får näsvingarna att fladdra och det känns som att lungorna ska trilla ner i magen.

Vid hennes ord gör ett embryo jag trodde dött sig påmint. När jag visualiserar mig själv i ett publikhav vidgas mitt solarplexus och börjar pulsera. Jag har förbarmat publikrestriktioner för att här resonera i vad det egentligen är jag saknar, tänkt att jag inte saknar det alls. I slutändan är kanske allt detta för att slippa öppna dörren till min riktigt stora sorg — kommer vi behöva gå ännu ett år utan livemusik?