Vad är vitsen med Aristocrats?

Formen är egentligen en hopplös anti-vits. Ett slags Bill Hicks-monolog utan punchline (på den tiden när goat boy var hans mest sympatiska karaktär). Först återges hur en familj (make, hustru, dotter, hund och kanske någon svärmor) entusiastiskt förklarar sin bestialiska akt för en talangjaktsboss. Sedan förklaringen - vad den här incest-, blod- och nazireferenstunga lilla föreställningen kallas. Vilket visar sig vara "The Aristocrats". Det är det hela. Själva innehållet fylls med diverse smarrigheter beroende på läggning - South Park-männens bidrag till [I]Aristocrats[/I] är till exempel en förtjusande liten sekvens där Cartman gör nyskapande performancekonst av 9/11-offren. Och de är bara en i mängden. Regissören Paul Provenza och komikern Pill Jillette har samlat hundratalet amerikanska storskojare som Jon Stewart, Robin Williams, Lewis Black, George Carlin och Sarah Silverman (och en och annan britt) för att vederlägga den gamla sanningen att det är lönlöst att analysera humor. Eller lika troligt: för att bara få umgås lite med sina kollegor. [B]Ganska tätt inpå filmen var det en artikel i New York Times med rubriken "Seriously, the joke is dead", där man konstaterade att skämtet efter 30 års svår sjukdom hade gått bort i tysthet. Var står du i den frågan?[/B] PAUL PROVENZA: Skämt, alltså riktiga vitsar, har aldrig haft samma status som, säg, litteratur, och det finns inget akademiskt intresse för dem - bortsett från en och annan stolle. Poängen i den artikeln tycker jag är hur djupt vi gått in i en fas där "upphittad" humor och observationshumor väldigt mycket ersatt "skapad" humor. Men skämt slussas vidare från generation till generation, byggs hela tiden om och säger på det sättet väldigt mycket om kulturen vi lever i. Skämt av den här Aristocrats-typen fungerar annars mycket som inträdelseprov. Det finns inget Juilliard för komiker. Balettdansare, konstnärer och filmare kan gå skolor - komiker har den här typen av material att öva på för att få en djupare förståelse för vad komedikan vara. [B]Fast du håller väl med om att hela den repertoaren, med fräckisar och skurhink på huvudet, är på utdöende. Något som ger hela den här dokumentären ett ganska vackert antikvariskt skimmer.[/B] - Absolut. Om man tar en sådan som Ricky Gervais så påminner hans material mycket om det som Jackson Pollock gjorde inom måleriet, det finns samma unika kombination av ironi, perspektiv och hantverk. Han har träffat helt rätt i sin tid och ligger förstås väldigt långt ifrån den traditionella vitsen. Samtidigt flyter det runt en oändlig mängd rena punchline-skämt på internet, och hela den grejen att få dagens skämt levererat till sin mobiltelefon har blivit en förbluffande framgångsrik industri. Mycket tror jag det handlar om politisk korrekthet. Inte minst i USA har vi kommit till en punkt där det nästan blivit omöjligt att dra skämt i sociala sammanhang eftersom det alltid är någon grupp som anser sig kränkt. Det kan man bara göra med nära vänner, annars skrivs det lätt in i någon illvillig agenda. Vilket förstås i sig är väldigt roligt. [B]Det finns en scen i filmen där jokemeistern Gilbert Gottfried drar en version av skämtet som handlar om 9/11. Även om jag personligen tycker att han är hemskt enerverande så är det ett intressant förlopp.[/B] - Ja. Hans framträdande är bara tre veckor efter terrorattackerna, inför en publik mestadels bestående av professionella komiker. Det var en mycket märklig tid. Talkshowvärdar tog time-out, komediklubbägarna var oerhört defensiva och verkade mest fundera på när de skulle våga öppna igen. Det han gör på den scenen är att ta tillbaka komikerns uppdrag. Det är en man i publiken som halvvägs in skriker "Too soon!" och hela hans rutin är ett svar på den frågan: "Nej det är inte för tidigt, ingen berättar för mig vad jag får prata om". [B]Det påminner mycket om det som tidningen The Onion gjorde i ungefär samma veva (däribland klassikern "God angrily clarifies 'Don't kill rule'").[/B] - Jag och Penn (Jillette) kände i princip alla medverkande ganska väl. Förutom The Onion-gänget. Men vi ville gärna att de skulle vara med, det är ju precis det här de håller på med. De är fullkomligt orädda. Jag tycker det är fantastiskt att se dem dekonstruera skämtet, och i förlängningen, vad The Onion står för. [B]Hur viktigt har South Park-klippet som läckte ut varit för filmen?[/B] - När den bootlegades var det den enda informationsbiten vi inte hade kontroll över. Till en början blev vi helt vansinniga och trodde att det skulle ödelägga hela projeket. Sedan insåg vi att det klippet skapade precis den kontext som behövdes för att folk skulle fatta vad vi höll på med. Så det var en bra läcka. Sedan på ett personligt plan har det betytt minst lika mycket. Vi är båda gigantiska South Park-fans, inte minst South Park-filmen hör till de stora satiriska mästerverken. Trey och Matt är vår tids Jonathan Swift och när de var med var det plötsligt inte särskilt svårt att få folk att medverka (skratt). [B]Var ni aldrig oroliga att det skulle bli som vanligt när man behandlar humor med laboratoriehandskar - superfnöskigt?[/B] - Självklart. Men ännu mer oroliga var vi för att språket skulle komma i vägen för idéerna. Speciellt här i USA har vi en besatthet av språket som gör det väldigt svårt att få ut den här typen av filmer. Vilket är obegripligt. Alla drar ju sådana här skämt - harvardprofessor, bönder, Nascar-fans, precis alla. Faktum är att en nära vän till Penn är Kinky Friedman, som just nu kandiderar till posten som guvernör i Kalifornien, och han i sin tur är polare med både familjen Clinton och George Bush. Efter varje möte brukar han återberätta Bushs senaste fräckisar, och de är sjukt grova! Och så är det ju, dirty jokes är en förenande kraft som går över alla gränser. Vi hade tidiga visningar av filmen där bland andra Snoop Dogg ochhans stenhårda polare var med. Och de satt där och nästan skrattade sig fördärvade Larry Storch - som är flera hundra år gammal och kommer från en helt annan värld. Det är vackert.