Nu på fredag den 8 maj öppnar Trädgården för säsongen.
Stockholms tunnelbana vid rusningstid är armbågar och tunga ryggsäckar. Klockan har precis slagit halv sex och vid Medborgarplatsen kliver en av de där klungorna av – till synes – Nike-sponsrade ungdomar i 20-årsåldern på. Badtofflor och tubsockor. Lediga och mjuka leder, som om de precis satt sig att stretcha i väntan på tåget.
Två av dem sätter sig bredvid mig, den ena påtagligt plågad av någon form av migrän. Två fingrar rör sig längs tinningarna under den svarta kepsen. Skärmen guppar fram och tillbaka. Jag söker efter klordoft eller svett i luften som på så vis skulle förklara deras klädsel, men inget.
– Men alltså, hur gör vi? Hur GÖR vi, muttrar hon närmast mig medan hon studsar med sina joggingskor mot golvet.
– Tält, svarar hennes vän plötsligt inspirerad. Vi tältar, då slipper vi den där jävla kön.
För att vara en storstad pratas det orimligt mycket om tält i Stockholm, funderar jag direkt. Tidigare i vår rapporterades det om människor som tältat i över en vecka för att ha chans på en bostad i Hammarbyhöjden, ett hem – en gemenskap. 29 stycken utplacerade i det grå vädret. Några av dem bara direkt funktionella som vindskydd, inhandlade av förvirrade stockholmare. Inför varje kursstart skrivs det om studenter som tvingas till liknande bostadslösningar. Det är, kort sagt, inte ett helt ovanligt samtalsämne längre.
Ändå lutar jag mig närmare dem båda för att få en förklaring.
– Jag är i alla fall ledig på fredagen, så visst. Vi tältar. Det är ju ändå Trädgården.
Den 8 maj slår portarna upp till den institution som är Trädgården. Förra året lockade klubben omkring 240 000 personer, att jämföra med den svenska folksjälens ”Skansen” som brukar klocka in på runt 1,3 miljoner besök årligen, noterar Trädgårdens ansikte utåt – Leo Forssell. Det trots en aldrig sinande Allsångsperiod, tillgång till typ halva Djurgården, björnar och en bassäng med sälar. Oavsett gör det Trädgården till en av Stockholms mest besökta platser, något som givetvis visar sig när det kommer till köerna. De mytomspunna köerna. Leo Forssell ser inte särskilt förvånad ut när jag på eftermiddagen till valborgsmässoafton sitter i klubbens restaurang Växthuset och stirrar ut mot den byggarbetsplats som ska till att bli huvudstadens mesta sommarhäng – och berättar om mitt möte med Nike-gänget. Han ler i stället och spanar i väg upp mot Skanstullsbron.
Leo Forssell. Foto: Jack Hildén.
– Hela kögrejen… Om Spy Bar tidigare var det ställe där man inte kom in för att det bildades en klunga, så blir det snarare så att alla kommer in hos oss – men man får stå i kö länge om man kommer ”fel” tid. Jag tror också att det är viktigt att behålla det mänskliga mötet som sker vid en entré. Att ha någon slags SL-spärr för att komma in snabbare hade känts väldigt fel. Det är ett stort ställe och då är det ju rätt logiskt att kön blir längre, säger han.
Fenomenet har till och med sipprat in i populärkulturen. I Veronica Maggios melankoliska poplåt Trädgården en fredag målar hon bilden av nervösa klubbkids, nedsänkta i Skanstullsnatten som sakta blir till dag. Glitter under ögonen, blicken ned i marken.
”Måste det va så svårt? /Var ska jag behöva stå/För att få gå före i kön till trädgården en fredag?”. Det är, för många, ett scenario att känna igen sig i. I Karolina Ramqvists roman Alltings början gör författaren en djupdykning i Stockholms nöjesliv under 90-talet. Staden skildras genom krogar, gator och klubbar. Skulle någon sätta sig ner nu vid skrivbordet med samma målbild, men med blicken mot 2010-talet, så skulle Trädgården vara en nästintill given markör. Ta Maggio som ett första, trevande steg i den riktningen.
Leo Forssell säger att han inte tänkt i de banorna tidigare, men att han inser sin roll i nöjes- och kultursfären. Klubben som en spirande maktfaktor.
– Jag som någon slags programansvarig har ju… makt. Eller: jag kan bestämma att “nej, nu ska alla lyssna på den här grejen”. Och vare sig man vill eller inte kommer man få göra det. Jag kan titta tillbaka och se att vi agerat språngbräda till många akter. Att vi vågat prova. Man vill vara den som leder och vågar, säger han.
Samtidigt, menar han, finns det en ton som är Trädgårdens:
– Trädgården är ett kluster av så många olika ställen. Det är så många vrår. Vi har ett brett utbud, men alla golv och rum spelar ganska smal musik. Jag vill att man ska kunna veta sin plats, vart man ska gå för att hitta det som man tycker om. Går jag upp och ställer mig hörnet på dansgolvet så vet jag att det är nice, för det var det förra veckan. Här ute gården, till exempel, är det mer blandad musik. På helgerna får det gärna bli lite euforiskt, med musik som man känner igen. Men det är till en viss gräns, berättar Forssell.
Var går gränsen för vad Trädgården bokar?
– Jag vill inte peka ut någon viss genre, och det handlar nog inte heller om genre, men vi försöker undvika sönderspelade radiohits och grabbig EDM. Om det kommer hit någon från typ Spanien som hört om oss så vill jag inte att det är det första som slår emot dem. Någon dålig hit liksom.
Jag frågar hur han skulle beskriva sitt Trädgården, fem år in i matchen.
– Jag vet inte riktigt, säger han och drar en hand över huvudet. Det är väl någon slags folkpark. Vad det nu är, i våra huvuden är det en danspark ute på vischan, men här är det väl mer en urban folkpark. Vi försöker skapa en plats för folk som är nyfikna, som inte alltid måste veta exakt vad de får när de kommer till ett ställe. Man ska vara pigg på nya intryck.
Samtidigt närmar sig den nya säsongen med stormsteg. Endast några få kliv rakt in i våren och sommaren fattas innan karusellen är i full snurr igen. Leo Forssell berättar att man i år jobbar med en gladare färgpalett. Där förra året gick i svart och grått – i och med lanseringen av Kyrkan – ska det nu bli mer sprudlande. Nya visuella intryck planeras, bland annat i och med att man öppnat en gång mot cocktailbaren till en större bakgård med utomhusbio, säger han.
– Nu kommer man kunna gå via Kyrkan upp till cocktailbaren. På baksidan har vi byggt om lite grann, så där kommer vi köra bio på bropelaren. Vi kommer, till exempel tillsammans med Johan Norling, köra en filmfestival under Prideveckan och veckan efter är det Doc Lounge filmfestival som gör ett återbesök, men även mer renodlade klubbvisuals. Baksidan kommer vara öppen måndag, tisdagar som förra året. Det blir ett bra häng med film och klubbar som kör där. Galleriet kommer fokusera på videokonst i år. Det hoppas jag på. Jag tror vi har fem utställningar planerade, säger han.
Restaurangen Växthuset fullföljer med sin vegetariska profil, fortsätter Leo Forssell. Denna gång utan att störas av scenbyggerier som i fjol. Samtidigt kommer man – föga förvånande – att lansera ett eget öl. En lager och en pale ale.
– Det kändes som en naturlig väg att gå. Vi är inte först på bollen, men det känns som att Trädgården måste ha en egen öl, säger han och skrattar.
Vi går ut mot cocktailbaren under tystnad. Trädgården slickar nu tomtgränserna från precis alla håll, optimerat för att varje centimeter ska tillhöra nöjesmaskineriet. Leo Forssell gnuggar sig över hakan och konstaterar att han inte vet var det hela tar slut, när de har nått sin gräns. Men medan han funderar på det, tänker jag, kanske det är lika bra att köpa på sig ett gäng tält. För att vara helt på det säkra med att komma in, att få vara en del av den där omtalade gemenskapen. Bara övertrumfat av Skansen och ett och annat arenaområde.
Nu på fredag den 8 maj öppnar Trädgården för säsongen.
