Det urbana livets förutsättningar

09:09 1 Apr 2020

Vad blir kvar av en stad där inga teatrar, inga nöjen, biografer, restauranger och barer längre finns?

Stenstaden är en öken. De gamla fönstren hålögda av sorg. Stockholmsarenan står tom på folk och det Djurgårdsemblem som är fastklistrat på annonsytan utanför min port får mig att längta. Det är en normalitet som tagits ifrån oss, vårt sammanhang. Tydligast är kanske påminnelsen om allt invånarna måste offra för att hålla karusellen i gång, om det egentligen ganska så krångliga liv som stadsborna har valt att leva. Jag har stoppat otaliga mynt i den längtan efter spänning som är Stockholm. Känt kroppen förflyttas allt hastigare runt på gator och torg, det var aldrig storföretagen som fick mig att jubla. De som bjuder upp till dans och därmed lockar näringslivets orkester – krögarna, kockarna, klubbägarna, journalisterna, skådespelarna, timvikarierna, servitörerna, författarna, trummisarna – är snart av med jobben. Och då tystnar musiken. Kvar är ett slags grå pragmatism. 

Möjligen hade det varit bättre att bo någon annanstans, nära skogen? Där läget inte är så räntekänsligt, så – brutalt. För om innerstadens lokaler efter krisen står tomma efter de hyresgäster som jagats bort, vad kommer då att fylla dem? Paradgator av Espresso House och Amazondrönare som getingbon i luften. Det är inget liv. 

 

"Stormen ska ridas ut och det utan att belasta för mycket"

 

En bekant berättar att han har permitterats från sitt jobb på en designbyrå. I vändande mejl från byråcheferna kommer uppmaningen om att jobba hemifrån. Man ämnar inte slå av på takten, sägs det. Stormen ska ridas ut och det utan att belasta för mycket av kassan. Lönen, den är numera statens. Han sparar mejlet som ett slags försäkring. Namn, titel, tid, uppmaning. Allting finns ju där. Men han vilar på hanen. Låter bli att skicka. Lånen på den nya lägenheten är precis som för många andra stockholmare i miljonklassen. Det är ett barn på gång. Minsta skiftning i den personliga konjunkturen och allt är förlorat. Nu gäller det att hålla ut. 

Pandemin drar in och sliter med sig putsen från stadens fasader. Blottlägger det där som inte egentligen ska synas. Osäkra arbetsförhållanden och obefintlig likviditet. Trångboddhet och ett myndighetsansvar som kanske inte alltid når dit det måste: hur ska man annars förklara alla tanter och gubbar som målmedvetet hackar asfalten med trubbiga gångstavar? Östermalmshallen prunkar och sväller, det serveras ål. På mina promenader vid Stadion med min hund Laika möter jag solrosiga pensionärer. Det glittrar om dem. Jag som tidigare sökt deras blick som för att handgripligen mötas över generationsgränserna stirrar nu ner dem. Drar min hund till mig när de försöker hälsa.

 

"När ytterligare en krog går omkull blir jag osäker på vad det är som räddas"

 

I förorten dör man av viruset. Bland mina vänner talas det om uppsägningar, man går ner i tid. Min kompis Ville jobbar med att få ut nyanlända på arbetsmarknaden, i tre år har man levererat arbetskraft till restauranger, besöksnäring och lager. Det gick allt bättre. Nu behövs man inte längre. Man blir av med jobben. Inga nya finns. 

När ytterligare en krog går omkull blir jag osäker på vad det är som räddas. Vilka tror man kommer vilja stanna kvar om staden står still? Stockholm står för 40 procent av landets tillväxt. Det ser ut så, för att det är en stad att bo i. Den kräver bardiskar och scener, en plats för kultur och återväxt, att man från politiskt håll anstränger sig lite extra för att rädda det som finns kvar. Annars finns det ingen poäng.

Stenstaden breder ut sig. Och med den, döden också för ekonomin.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!